Även om den materiella världen och familjelivet i sig är förvirrande och tillfällig, kan uppriktig hängiven tjänst under ledning av en andlig mästare förvandla vilket hem som helst och göra den absoluta sanningen lätt att inse. Med utgångspunkt i Kardama Munis och Śrīla Prabhupādas ödmjuka exempel lyfter talaren fram kraften i att sjunga de heliga namnen och vikten av att odla kärleksfulla och respektfulla relationer mellan de hängivna.
(Chanting)
namo oṁ viṣṇu-pādāya kṛṣṇa-preṣṭhāya bhū-tale śrīmate bhaktivedānta-svāmin iti nāmine. namas te sārasvate deve gaura-vāṇī-pracāriṇe nirviśeṣa-śūnyavādi-pāścātya-deśa-tāriṇe
Så Kardama Muni, han presenterar sig själv som en, man kan säga, en vanlig människa, och man kan se hans ödmjukhet som igenom strålar hans tal här. Så han känner sig, vad säger man, "unworthy" – ovärdig. Ja, så han...
Så householders, gifta par, de har en tendens till att negligera det andliga livet. Det är latent i denna materiella värld. Och när man negligera det andliga praktiserandet så blir man förvirrad i denna värld. Denna värld är full av förvirring. Arjuna, han uttrycker det i början av Bhagavad-gītā: dharma-sammūḍha, "Nu är jag förvirrad över vad som är min plikt" och "Jag ber dig att klart och tydligt förklara vad som är bäst för mig." śiṣyas te 'haṁ, "Nu är jag din lärjunge" och en själv helt överlämnad till dig, "Var vänlig och instruera mig."
Så detta är naturen av denna materiella värld, att den är förvirrande. Och varför? Jo, därför att man inte ser skillnaden mellan det som är bestående och tillfälligt. Det är grunden till all förvirring, jag menar att man inte ser skillnaden. Och man tror, man agerar relaterat till det som är tillfälligt som om det skulle bestå, fast det inte gör det. Och på det så blir man ytterst sett alltid besviken och till slut i sorg, i tragedi, därför att allt det som blir kärt för en, det man blir fäst vid i den här världen, det kommer lämna. Det lämnar oss eller vi lämnar det. Och ingen vill att det ska vara så. Vi ser den här världen där alla kämpar emot detta. Man vill att det som är kärt för en ska bestå, men det gör inte det. Så det är smärtsamt och det är förvirrande.
Så Kṛṣṇa är så vänlig, så han fokuserar inte på våra tillkortakommanden utan han ser till det som är gott och han, som man säger, "finds the spark" – det goda, det positiva. Så Kṛṣṇa han uppmuntrar och han också beskyddar. Han är där som Översjälen ständigt och ger minne, kunskap och glömska. Kṛṣṇa säger det i 15:e kapitlet i Bhagavad-gītā: sarvasya cāhaṁ hṛdi sanniviṣṭo mattaḥ smṛtir jñānam apohanaṁ ca, att "Jag finns i allas hjärtan som Översjälen och från mig kommer minne, kunskap och glömska." Så det är Kṛṣṇa som på det sättet hela tiden vägleder oss i denna värld, ger minne, kunskap och glömska. Så det beskrivs, han talas om som bhakta-vatsala, att han har en speciell känsla för och kärlek till sina hängivna.
Prabhupāda han sa att det är naturligt. Att man kan ha en allmän känsla av välvilja till människor i allmänhet, men man har en speciell kärlek till sina egna barn. Och det är ingen som anklagar en för detta, utan det är helt naturligt. Så bhakta-vatsala, de hängivna är honom mycket kära.
Så man kan inte förstå de vediska skrifterna bara genom att studera. Man kan ha en stor kapacitet för studier, vara väldigt intelligent på det materiella planet, men det hjälper en inte att förstå den vediska yttersta konklusionen av den absoluta sanningen. Det beskrivs i Brahma-saṁhitā:
advaitam acyutam anādim anantarūpam
ādyaṁ purāṇa-puruṣaṁ navayauvanaṁ ca
vedeṣu durlabham adurlabham ātma-bhaktau
govindam ādi-puruṣaṁ tam ahaṁ bhajāmi
Så vedeṣu durlabham betyder att man kan inte förstå den Högste bara genom studier. Men adurlabham ātma-bhaktau, att han kan lätt bli förstådd av de som är hängivna, av de som är bhaktas. Så detta är mysteriet kring hängiven tjänst, att Kṛṣṇa uppenbarar sig själv för den som är engagerad i Guds hängivna tjänst. Så genom att engagera sig i hängiven tjänst under en andlig läromästares ledning så uppenbaras egentligen allting. Han går i den här versen:
jñānena tu tad ajñānaṁ
yeṣāṁ nāśitam ātmanaḥ
teṣām ādityavaj jñānaṁ
prakāśayati tat param
"När man är upplyst av kunskap..." Hur var den på engelska? "When however one is enlightened with knowledge by which nescience is destroyed, then his knowledge reveals everything, as the sun lights up everything in the daytime." Tack så mycket. Så kunskapen, den är som solen. Och det beskrivs också: kṛṣṇa - sūrya-sama; māyā haya andhakāra, yāhāṅ kṛṣṇa, tāhāṅ nāhi māyāra adhikāra, att Kṛṣṇa är som solen och māyā är som mörker. Och varhelst solen finns, där finns inget mörker. Och så fort man tar till Kṛṣṇamedvetande, så försvinner okunnighetens mörker.
Så man måste uppsöka en andlig läromästare. Det beskrivs: ācāryavān puruṣo veda, att "den som har en ācārya, den som har en guru, kan också förstå Veda."
Så i en familjeförsörjares hem, även fast det finns många brister och tillkortakommanden, så Prabhupāda han sa att om i en hängiven familj, om de hängivna samlas, helst både morgon och kväll, bara tillsammans och sjunger Hare Kṛṣṇa, bara har den enkla gemenskapen, och helst hör någonting från Bhāgavatam också, och offrar maten, så kommer det förändra hela atmosfären. Det blir som... allting blir lyckobringande. Speciellt det heliga namnet är så kraftfullt i Kali-yuga. Så det beskrivs: kali-kāle nāma-rūpe kṛṣṇa-avatāra, nāma haite haya sarva-jagat-nistāra, att i denna Kali-tidsålder så är sjungandet av det heliga namnet Kṛṣṇa-avatar. Den Högste Herren uppenbarar sig i det heliga namnet som avatar.
Så bara genom att sjunga Hare Kṛṣṇa, även i ett vanligt hem, så kan det förändra egentligen allting, förändra hela atmosfären. Och jag vet, Srila Prabhupāda, det finns en intressant bok av Mulaprakriti Devi Dasi, hon intervjuade olika hängivna som träffade Srila Prabhupāda, hade vänskapliga förhållanden många gånger med Srila Prabhupāda innan han kom till västvärlden. Och det är väldigt intressant, man kan få en liten glimt, en liten insikt i hur Prabhupāda levde som familjeförsörjare. Och jag kan bara ge ett exempel på det. Han heter Nayanānanda dāsa Bābājī Mahārāja. Den här intervjun gjordes 1999 och han gick bort kort efter det. Men han beskriver hur han många gånger besökte Prabhupāda när han var gṛhastha i Calcutta. Och han berättar hur Prabhupāda, för det första, han var så väldigt ödmjuk. Hans karaktär var så respektfull och ödmjuk mot alla. Han beskriver att Prabhupāda gjorde alltid daṇḍavats, full vördnadsbetygelse, till alla de som var invigda av Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Maharaja. För Prabhupāda dröjde det 11 år innan han blev invigd. Så många gånger var han äldre. Han hade ju då fått instruktioner av Bhaktisiddhanta Sarasvati på ett sånt tidigt stadium, och han var väldigt, väldigt seriös med att följa detta. Men han visade all respekt och vördnad genom att göra daṇḍavats till alla de som var invigda, innan han själv var det.
Prabhupāda, han blev invigd 1933. Så Nayanānanda dāsa Bābājī, han beskriver att han var så seriös som familjeförsörjare. Han var väldigt enkel och väldigt ödmjuk. Så han bodde under en period på Sitakanta Banerjee Lane i Calcutta. Han bodde där och hade också som ett kontor för sin business. Så han beskriver att han var alltid så väldigt tillgiven mot de hängivna som kom och besökte honom. Och dörren var alltid öppen för Gaudiya Vaishnavas. Han beskriver att ibland så gjorde de predikoprogram i Calcutta och det var sent på kvällarna. Och Prabhupāda hade alltid som policy att de kunde bara komma och knacka på dörren, även fast det var sent, och Prabhupāda bara öppnade dörren och han direkt med glädje och entusiasm tog emot dem, och många gånger upplät han sitt eget sovrum till brahmacārīs och sannyāsīs, lät dem sova där och han serverade dem. Han var tidigast uppe på morgonen, han kokade för alla, och han serverade alla. Så han beskriver, detta hände, han var med om det många gånger när de var ute och predikade på det sättet i Calcutta.
Han beskrev att det var intressant att de hade inte Gudsgestalter hemma, därför att Prabhupāda upplevde att de inte hade den standarden på grund av att hans familjemedlemmar inte var så inspirerade att praktisera Kṛṣṇamedvetande. Så Prabhupāda han hade, han beskriver, han hade en bild på Radha-Kṛṣṇa, en bild på Gaura-Nitai och en bild på Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura Prabhupāda. Och han dyrkade dessa bilder varje dag, offrade all bhoga och så. Så han beskriver, han hade sitt eget rum och det var så rent, det var så perfekt ordning i allting. Så där hade Prabhupāda sitt eget privata liv. Och han beskriver också att Prabhupāda brukade chanta 64 rundor, även under den tiden när han hade stort ansvar för sin business och för familjen och så vidare. Och så fort han bara fick lite tid över, så direkt sökte han umgänget med de hängivna. Han besökte ofta templet i Baghbazar, Baghbazar temple, som Gaudiya Math hade i Calcutta. Och ibland så åkte han till Nabadwip eller Mayapur för att besöka de heliga platserna.
Så jag bara tänkte på det när det beskrivs här om familjeliv, det kan aldrig vara perfekt, det finns alltid tillkortakommanden och det blir utmaningar och problem och störningar och så vidare, men det viktigaste är så att säga att man försöker göra sitt bästa. Prabhupāda beskriver det så ofta hur det viktigaste är att man försöker vara seriös. Att man är sincere and serious. Kṛṣṇa är bhāva-grāhī janārdana, att han är där som Översjälen, han ser ens inställning, ens attityd, ens mentalitet, och det är det som ytterst sett är det viktiga, om en person är seriös. Så även fast det finns tillkortakommanden, fel och brister i familjelivet, men om man bara seriöst försöker sitt bästa.
Kardama Muni och Devahūti, vi har ju läst om det, hur de under lång tid hade en period av smekmånad, hur de på det materiella planet hade det fantastiskt njutbart och bra, men att det hela slutade med att de upplevde en bitter eftersmak, att det kändes ytterst sett tomt, i hålet. Och det är livet i den materiella världen. Även fast för stunden man blir som berusad av sinnestillfredsställelse, man förlorar intelligensen, man ser inte saker som de är, man glömmer att det är så kortvarigt, det är så temporärt, man blir berusad helt enkelt. Som när människor går ut på fredag-lördag kväll och berusar sig och det känns som att: "Nu äger jag stan." Det känns fantastiskt, det är så roligt och jag är här med mina vänner och det bara... det känns som en tillfredsställelse. Men så kortvarigt detta är, bara några timmar på sin höjd och sen tillbaka till verkligheten, ner på jorden, upp som en sol, ner som en pannkaka som man säger. Det är livet i den materiella världen. Det verkar som nu funkar det, nu känns det så bra, och då tänker man på något sätt att det har substans, i själva verket har det inte substans, det bara är så flyktigt, det är så tillfälligt och temporärt.
Så Kardama Muni och Devahūti hade på ett sånt förfinat, sofistikerat sätt och genom den Högstes arrangemang kunde de leva ett sånt liv, men ändå hade de denna bittra eftersmak. Och Devahūti hon bara kände att: "Jag slösar bort så mycket tid." Så detta är en intressant lärdom för oss. Om de upplever det på den nivån av kultur och ett sånt förfinat sätt att leva, hur mycket mer är det inte på denna Kali-yuga-nivå, där man försöker njuta av sinnestillfredsställelse som är så flyktig och temporär? Så nu välsignas de med att Kapiladeva, Herren den Högste Personligheten själv, väljer att uppenbara sig i deras familj, i deras hem.
Så Prabhupāda, han var ofta så väldigt nöjd med gṛhasthas som försökte sprida Kṛṣṇamedvetande, som hade den här spiriten av att dela Kṛṣṇamedvetande med andra. Och ett exempel han ofta tog upp, det var de tre paren som reste till London 1968. Och de var så entusiastiska, och var beredda att gå igenom så mycket tapasya, så mycket självförsakelse för att glädja Prabhupāda. Det var det de levde för, att på något sätt bara glädja Prabhupāda. Och Syamasundara han hade den här idén att de skulle träffa The Beatles. Och de var på den tiden som gudar. Det var som en väldigt unik situation. De var i en kategori för sig själva. De var så älskade, beundrade, respekterade och allt det här. Så bara att rikta in sig på det sättet att vi vill träffa The Beatles, vi vill ge dem Kṛṣṇamedvetande. Om de blir Kṛṣṇamedvetna, vilken effekt det kommer ha på världen. Så det war den spiriten, den som Prabhupāda hade smittat av sig på dem, denna spirit av järvhet, oräddhet, bara: "Okej, vi gör det. Vi beror på Kṛṣṇa, vi förlitar oss på Kṛṣṇa och då är allting möjligt." Och Prabhupāda var så nöjd med dem, och han gav det exemplet att Bhaktisiddhanta Sarasvati hade skickat sina topp-predikanter, sannyāsīs, till London på 30-talet. Och verkligen, de hade satsat så mycket på att de skulle på något sätt få ett fotfäste i London. Men de uppnådde inte speciellt mycket. Någonting, men inte så speciellt mycket. Och Bhaktisiddhanta var inte så nöjd med resultatet. Men här Prabhupāda skickade sina lärjungar, tre gifta par, och de lyckades göra någonting fantastiskt. Så detta är ett exempel på hur även fast det är familjeliv, gṛhastha-liv, på grund av att det är sankirtan-rörelsen, pañca-tattva-nåd finns där, Srila Prabhupādas nåd är där, så är det öppet för vem som helst, vem som helst kan sprida Kṛṣṇamedvetande och göra någonting fantastiskt. Som George Harrison, vad de gjorde, de bakade varje dag äppelpaj eller kakor, jag tror olika former av äppelpajer, och skickade till Apple Store till The Beatles, och de åt det här varje dag. Och de fick prasāda. Och sen en dag så George Harrison, han såg Syamasundara där i foajén till Apple, och direkt gick fram till honom och sa: "Var har ni varit någonstans?" Och det visar sig att de hade under en lång tid lyssnat på en LP-skiva, Prabhupāda hade spelat in den jag tror 1966 i New York, och den hade kommit på något sätt i The Beatles händer. Och de hade lyssnat på den och uppskattat den mycket, speciellt George Harrison och John Lennon. Och så hade de hört Prabhupāda berätta om Hare Kṛṣṇa-mantrat, som finns på den inspelningen på den skivan. Så på det sättet så George Harrison, han sa: "Var har ni varit någonstans?" Han hade en önskan om att träffa de hängivna på grund av denna transcendentala inspelning av Prabhupāda. Och sen hur det ena gav det andra, och de lyckades till och med köpa, eller skaffa ett tempel mitt i London och Prabhupāda bjöds in och Prabhupāda var väldigt, väldigt nöjd på det här sättet med deras strävan och resultatet av deras predikan, fast de var householders, nya, unga hängivna.
Så jag tänkte, jag avslutar här.