Föreläsningen förklarar den absoluta sanningens tre aspekter – Brahman, Paramatma och Bhagavan – och belyser hur Gud uppenbarar sig i oändliga personliga gestalter anpassade efter de hängivnas olika sinnesstämningar. Genom att kontrastera materiella begär mot ren osjälvisk kärlek beskrivs hur man kan utveckla en personlig relation till Herren, som sträcker sig från djup vördnad till intim sötma och generositet. För att nå denna andliga plattform krävs en gradvis rening av hjärtat och att man följer i fotspåren av framstående hängivna förebilder.
Denna vers talas av Kardama Muni, som är en mycket, mycket framstående visman och mycket avsagd från den materiella världen. Han är en befriad själ, en ren hängiven till Krishna, och han har fått det hedervärda uppdraget av Krishna att tillsammans med andra kollegor, ska vi väl säga, befolka universum i begynnelsen av universums skapelse. Och denna sekundära skapelse kallas på sanskrit för visarga. Man brukar dela upp skapelsen i sarga, den primära, när den materiella världen utvecklas som en expansion, en tillfällig expansion av den andliga, eviga dimensionen. Och det är den primära. Och den sekundära, det är då när så att säga alla planeter och solsystem är på plats och de ska ha invånare som flyttar in, så att säga.
Så där har vi Kardama Munis position. Och för att kunna fortsätta att skapa avkomma behövde han en lämplig gemål, partner, så han bad Herren Vishnu om att få en kvinna som var lika kvalificerad som han. Och Vishnu arrangerade då så att han kunde få ingå äktenskap med Devahūti, som var dotter till en annan prajāpati, en annan fader till mänskligheten, nämligen Svāyambhuva Manu.
Han förklarar delvis Herrens position i den här versen när han säger att Krishna, den högsta personliga Guden, inte har någon materiell gestalt. Men han har sina egna oräkneliga gestalter, oräkneliga transcendentala gestalter. Och det som är specifikt med de här olika gestalterna är att de tilltalar olika typer av hängivna. Och detta är ett annat sanskritbegrepp som kallas för iṣṭa-deva, vilket betyder ens egen personliga Gud eller Gudsgestalt. Och det har sin grund i att hängivna har olika sinnesstämningar i förhållande till Herren.
Vad som är mycket vanligt i världen i dag är vad som kallas för aiśvarya-bhāva. bhāva betyder sinnesstämning och aiśvarya kommer av ordet īśvara som betyder den högsta styrande, den som ytterst sett kontrollerar allting. Och vem det är förklaras i Brahma-saṁhitā:
īśvaraḥ paramaḥ kṛṣṇaḥ sac-cid-ānanda-vigrahaḥ
Ibland brukar hängivna säga att just den här versen, en enda vers, innehåller mer kondenserad kunskap än till exempel hela Bibeln eller hela Koranen när det gäller kunskap om den högsta personliga Guden, den yttersta absoluta sanningen. Och de två första raderna i denna vers betyder: den högsta styrande personen är Krishna, īśvaraḥ paramaḥ kṛṣṇaḥ. Och vad är han då? Jo, sac-cid-ānanda-vigrahaḥ. Evig, sat, cit, fullständigt medveten, och ānanda, helt lycksalig, och vigraha, han har en personlig gestalt, vilket är ämnet för dagens Bhagavatam-lektion. rūpa betyder gestalt, och det är ett ord som dyker upp på flera ställen i den här versen, rūpāṇi, abhirūpāṇi, arūpiṇaḥ och så vidare.
I Śrīmad-Bhāgavatam förklaras det i en väldigt berömd vers:
vadanti tat tattva-vidas tattvaṁ yaj jñānam advayam
brahmeti paramātmeti bhagavān iti śabdyate
Så de lärda, visa, som har direkt skådat sanningen, brukar tala om den högsta absoluta sanningen i tre olika aspekter. Den ena aspekten är Brahman, vilket vi kan kalla den totala existentiella substansen. Allting som existerar, både i den andliga dimensionen och det som är temporärt uppenbarat i den materiella dimensionen, allt detta, inklusive de levande varelserna, kallas för Brahman.
Paramātma är nästa aspekt. Brahman är någonting opersonligt, det är så att säga alla ingredienser till degen som bakas i ett bageri, och så vidare, och alla redskap och ugnen och alltihopa, allting är Brahman. sarvaṁ khalvidaṁ brahma, allt är existentiell substans. Paramātma däremot, det är det fullständiga medvetandet, det som är medvetet om Brahman, alltigenomträngande. Paramātma, överjaget eller översjälven, vilket på ett sätt skulle kunna liknas vid kanske bagaren själv som är medveten om alla ingredienser och medveten om receptet, medveten om processen att tillverka bröd, medveten om ugnen; man kan säga så, så att det finns ett medvetande som då kan ha inflytande över Brahman. Det är alltså högre än Brahman. Brahman är då ett förverkligande som opersonliga filosofer och andra kan uppnå, medan Paramātma kräver större ansträngning – då måste man bli en yogi och meditera väldigt djupt och så vidare, och upptäcka det kosmiska självet inom sig själv, så att säga.
Slutligen Bhagavān. Bhagavān är den högsta personen, och den högsta personen kännetecknas av att han är oändligt lycksalig, han har ānanda. Alltså, sat motsvarar Brahman, cit, kunskap, medvetenhet motsvarar Paramātma, och ānanda motsvarar den högsta gudomliga personen. Och då vigrahaḥ, som har en gestalt, en egen form.
Och en liknelse man kan läsa i trettonde kapitlet av Bhagavad-gītā, som betyder Bhagavān-gītā, alltså den högsta Herren sjunger, den högsta Herrens sång, är filosofin om kṣetra och kṣetra-jña. kṣetra betyder fält, och varje person i den här materiella världen har också, till exempel, ett fält. En slags, ja vi har en form, vi har en, man kan kalla det för ett exoskelett om man vill, någonting som bär omkring oss. Och detta fält är unikt för var och en av oss. Det finns svenska fält, indiska, tyska, ryska fält, manliga fält, kvinnliga fält, fyrbenta, tvåbenta, fält med vingar, fält som växer i marken och så vidare.
Men så finns det i varje sånt här fält något som kallas för kṣetra-jña, och jña kommer från ordet jñāna, kunskap, den som känner fältet. Så varje, om vi nu håller oss till den materiella världen, varje förkroppsligad själ, varje andlig gnista som bebor ett materiellt fält eller en materiell kropp, känner fältet. Var och en av er till exempel känner om ni har ont i knäna eller är stela i ryggen, eller är hungriga, eller behöver gå på toaletten, vad det än är. Vi känner inte varandra. Så om vi nyper oss själva i armen, så känner vi direkt att oj, här har vi ett nypställe, men om jag nyper det här fältet, så känner inte de här kännarna av det, utan ni bara ser att nu nyper jag, men ni känner det inte. Skillnaden mellan de aṇu, de små levande varelserna, och vibhu, den oändligt stora, Krishna, är att vi känner bara vårt eget fält och oss själva, våra egna känslor och så vidare, direkt, medan Krishna känner alla fält.
Det är den här liknelsen som vi hittar i upaniṣaderna om två fåglar som sitter i samma träd. Det här kan vi kalla för ett träd då. Och den ena fågeln är upptagen med att leta efter "vad hittar jag några välsmakande, söta frukter", och "oj, de här var inte goda, de smakar bittert" och "usch" och så vidare. Så han pendlar hela tiden mellan bhoga och tyāga, alltså att njuta av någonting eller att förkasta någonting. Medan då den andra fågeln sitter där lugnt vid sidan om, förhåller sig neutral och bara observerar vad den första fågeln har för sig. Att "ja, nu vill han det, och nu ska han dit, och det där gick inte så bra. Ja, men där lyckades han ju" och så vidare. Så han uppfattar precis allt vad vi... alltså, om vi nu ska prata om tankeläsning, så kan vi inte ha några hemligheter för översjälen. Översjälen vet precis allting, så vi kan inte gömma oss för Krishna eftersom vi är en del av Krishna och han finns i våra hjärtan. Han är också anumantā, så eftersom Krishna är alltigenom kraftfull, eller som det heter på svenska då, allsmäktig, så kan Krishna arrangera allting.
Och det som är intressant när någon blir hängiven, är att då börjar han liksom bidra till själva syftet med den materiella världen. I själva verket är det inte ett syfte där vi ska ges fulla möjligheter att ha roligt utan Krishna, utan vi får begränsade möjligheter att roa oss, men vi är också tvungna att ta konsekvenserna av det hela. Om vi roar oss på andras bekostnad till exempel, så får vi då ofta dålig karma, då får vi lida för de sakerna senare. Men om vi gläds åt att kanske hjälpa andra och få dem att bli glada och tillfredsställda, ja då får vi möjlighet att senare glädjas och njuta även om det är temporärt eller materiellt och så vidare. Så det är de spelregler som gäller i den materiella världen.
De av oss som då är lyckligt lottade och väljer att ställa oss utanför det här spelet av att njuta och lida och så vidare, att utföra goda handlingar eller utföra onda handlingar, utan i stället väljer att försöka etablera oss på en transcendental plattform, då uppfyller vi verkligen syftet med den materiella världen, vilket är att vara en plats där de andliga själarna kan få möjlighet att vakna upp från den här illusionen och tron att vi är självständiga njutare av det som vi möter, utan att vi förstår att vi faktiskt till vår natur är Krishnas eviga tjänare. Vi är menade att vattna, att vattna det existentiella trädet vid dess rot, för när vi vattnar roten så gynnar vi alla, vi gynnar hela skapelsen och vi gynnar Krishna och även oss själva för den delen.
Och medan Krishna via översjälen då delegerar till sin materiella natur, till prakṛti eller māyā, Durgā om du så vill, personifieringen av den materiella naturen, att arrangera allt som händer oss och så vidare, resultatet av våra handlingar. Och Krishna säger i Gita:
mama vartmānuvartante,alla följer den väg som Krishna har designat åt oss, eftersom han känner oss mer än vi känner oss själva. Och för ateisterna finns det en viss kategori av vägar som kanske leder till inte speciellt behagliga omständigheter, och för de rättrogna och framför allt för hans personliga hängivna, vaiṣṇavas, så har Krishna designat andra vägar som vi följer. Så det är alltså Krishna som ligger bakom det. Och det är ett intrikat samspel då mellan hans Paramātma-aspekt och den materiella naturen.
Och när man har blivit hängiven, eller försöker, så är kriteriet att man har en önskan. Man kan vara nybörjare och inte veta speciellt mycket om varken vett eller etikett eller filosofi, men om man verkligen vill i hjärtat – "jag vill närma mig Krishna" – så är Krishna:
bhāva-grāhī janārdanaḥ, han är den som känner i detalj sinnesstämningen hos den hängivne och uppskattar strävan mycket mer än position, så att även en nybörjare som har en intensiv strävan att vilja befria sig från den materiella världen och få möjlighet att tjäna Herrens lotusfötter, där ger Krishna alla faciliteter och resurser för att vederbörande ska klara av detta, yoga-kṣemaṁ vahāmy aham. Han ser till att bevara det du behöver för att kunna tjäna honom, han ser till att förse dig med sådant som du kan komma att behöva i din hängivna tjänst. Och då innebär detta att Krishna tar ett personligt intresse i din tillvaro som aspirerande Gudshängiven på ett helt annat sätt än för majoriteten av de betingade själarna i den här världen, som inte bryr sig så mycket om Gud, eller i bästa fall bryr sig om Gud i den mån att han kan ge dem materiella fördelar, så man ber till Gud om någonting man vill ha, vare sig det är en ny Mercedes eller en stor färg-TV, eller en vacker fru eller man, eller pengar, eller en Tesla, eller vad som helst. Så det uppskattar han ju på sitt sätt och visar väl lite mer intresse, men det sättet att närma sig Gud är underlägset jämfört med en hängiven som är:anyābhilāṣitā-śūnyam.
Han befattar sig inte med, betraktar inte Krishna eller Gud som jultomten som man skriver sin önskelista till och "jag har varit en snäll pojke och ätit min spenat hela året och hjälpt gamla tanter över gatan, och nu vill jag ha en tolvväxlad mountainbike" eller någonting, så att jag kan ha mer roligt i den här materiella världen. Så det är någonting som Krishna avhandlar och faktiskt uppmuntrar i Bhagavad-gītā för de personer som befinner sig på den plattformen, att de fortfarande har starka begär att ha roligt i den materiella världen på olika sätt. Men Bhagavad-gītā slutar där, Śrīmad-Bhāgavatam tar vid, och Bhagavatam befattar sig inte med de här materiellt motiverade religionerna där man ber till Gud om något, utan bara där man ber till Gud om att få bli hans tjänare, att få behaga Gud. Så han, i Bhagavatam, kastar åt sidan allt vad som kallas för kaitava-dharma, alltså bedräglig eller lurendrejeri-religion, och vänder sig bara till de personer som är nirmatsarāṇāṁ satām, de som är icke-avundsjuka, vare sig på Herren eller på några andra levande varelser.
dharmaḥ projjhita-kaitavo 'tra paramo nirmatsarāṇāṁ satāmförklaras i Bhagavatam.
Så dessa personer, de tjänar Herren villkorslöst. Inte som opersonliga filosofer: "Ja, vi vill vara väldigt andliga, vi vill förverkliga sac-cid-ānanda, vi vill inte lida i den materiella världen utan vi vill ha mukti, befrielse." Och då, då blir det bra. Men någon personlig Gud? Nej, det vill jag inte överlämna mig till... Jag har mina uppfattningar om saker och ting, och jag vill inte ändra på dem, bara för att det finns en Gud som ska ha tjänst och så där. Det är som att ingå en relation. Om du ingår i en personlig relation med en vän, eller med en romantisk partner, eller vad det än är, så är det dömt att misslyckas om man tänker på fel sätt. Man ingår inte i en relation för att den andra parten ska göra mig lycklig. Man ingår i en relation för att man ska kunna ha ett föremål att verkligen överösa med kärlek och hängivenhet, där själens språk blir alla de praktiska handlingar som skänker lycka och behag till kärleksföremålet. Det är den rena, osjälviska:anyābhilāṣitā-śūnyaṁ jñāna-karmādy-anāvṛtam.
Det är väldigt lätt att be Herren om saker för egen del, han är ju trots allt allsmäktig, så han har ju fullständig kontroll över allting. Själva definitionen av den högsta absoluta Herren, Bhagavān, finns i en vedisk skrift som för ovanlighetens skull inte är sammanställd av Śrīla Vyāsadeva, utan av Vyāsadevas fader, Parāśara Muni. Det förklaras i Viṣṇu Purāṇa:
aiśvaryasya samagrasya
vīryasya yaśasaḥ śriyaḥ
jñāna-vairāgyayoś caiva
ṣaṇṇāṁ bhaga itīṅganā
ṣaṇ syftar på sex olika majestätiska egenskaper och tillgångar som bara Bhagavān har till fullo. Han äger allting till yttersta utsträckning, medan vi kan ha litegrann av de här majestätiska attributen. Han har all rikedom, han har all makt, han har all skönhet, han har all ryktbarhet – Krishna är den bästa influencern, som man säger – och han har också all försakelse eller avsagdhet. För det är en väldigt attraktiv egenskap om man märker den hos människor. Det finns till exempel en del artister eller filmstjärnor som är enormt berömda, som är enormt rika, men som är väldigt avsagda, som kanske åker kollektivt, tunnelbana i New York, som ger bort mycket till välgörenhet, som före eller efter sina framträdanden tackar Gud för de gåvor som han har gett i form av att "jag kan sjunga, jag kan dansa", och erkänner att allt detta kommer från Gud. Sådana personer blir väldigt attraktiva också, och det är det som är hela idén bakom dessa bhagas, det är att det gör Gud extremt attraktiv.
Att en person som har väldigt mycket kunskap, en professor si och så, har fått Nobelpriset, och så vidare. Det är till en sådan person man vänder sig: "Ja, du som vet allt, hur är det med det här?" Han blir väldigt attraktiv. Men en sådan person kan tala om för dig hur du ska kunna navigera kanske genom livet och skapa dig din egen framtid. En person som är enormt stark och inflytelserik och har förmåga att styra och ställa och arrangera blir enormt attraktiv, man vill gärna närma sig eine sådan person. En väldigt vacker person blir bara genom sin skönhet enormt attraktiv, och det är väl egentligen Krishnas specifika skönhet, jag menar att ingen kan vara vackrare än vad Krishna är.
Och som sagt, när det gäller rikedom, med pengar kan man köpa i stort sett allting, alla objekt som man inbillar sig ska kunna ge en njutning, man kan köpa människor och tjänster om man nu behöver det för någonting. Och på så sätt är den person som besitter alla de här egenskaperna till 108 procent Krishna, Bhagavān. Och därför brukar man kalla Krishna för "den alltigenom attraktiva". Det är faktiskt betydelsen av de två stavelserna Krish-na, den som äger alla majestätiska attribut och därför är väldigt attraktiv.
Och om vi nu analyserar situationen i världen i dag, så strävar ju alla människor efter en eller flera av de här bhagas. Vem vill inte vara vacker? Vem vill inte veta allting? Vem vill inte ha makt? Vem vill inte ha alla pengar? För då vet man att har man det här, så blir andra personer attraherade. För det är den sjukdomen vi har som gör att vi kommer till världen, vi vill stå i centrum.
īśvaro 'ham ahaṁ bhogī, jag vill vara den som styr och ställer, jag vill vara den som njuter. Och då tycker man det är väldigt trevligt om folk liksom sätter mig i centrum. Ja, jag får ta emot all ära och jag får alla rasgullas och all halava och paneer, vad det nu handlar om, och alla talar om för mig: "Åh, du är så duktig, du är så lärd, du ser så bra ut" och så vidare.
Men faktum är också att människor attraheras till varandra av samma felaktiga orsaker som vi attraheras till Gud. Det är det att vi vill ha en bit av kakan. Jag tänker att om jag blir kompis med den här väldigt rika personen, så kanske jag får lite pengar. Han har ju så mycket på banken ändå, så han kan väl ge mig en bit av kakan. Och om jag umgås med den här filmstjärnan som är vacker och berömd, då kanske jag får stå bredvid på röda mattan framför alla spotlights och kameror och känna mig viktig. Att, som vi säger, stoltsera med lånta fjädrar. Det är som påfågeln som har de här vackra fjädrarna, så kan man ju ta några av dem och sticka i sin egen hatt och titta, "så här fin är jag" och så vidare.
And det är ju så att Krishna vill egentligen innerst inne inte att man närmar sig honom med den typen av önskan, men han säger att det är helt okej. Det är bättre att ni kommer till mig direkt, än att ni håller på att besvära mina halvgudar som har fullt upp med att administrera den materiella världen. De är ju hans högt betrodda, extremt kompetenta hängivna, som hanterar all vind, allt vatten, solen, månen, alla resurser, och så vidare. De hanterar elden, och de har ju fullt upp med det, och ibland är det klart att de kan hamna lite grann i blåsväder – nu tänker jag inte bara på Vāyu utan framför allt Indra, som har lite lustigheter för sig eftersom han är halvguvarnas konung och tycker att han kan ta sig friheter med andras fruar, och så vidare. Och när han då åker dit och involverar sig med felsorts fruar – det kanske är en väldigt kraftfull muni eller visman som har denna gemål, som Gautama Muni – då kan han råka ut för väldigt svåra konsekvenser, någonting som kanske inte vi ska gå in på här i dag.
Men det visar ju att även halvgudarna har sina fel och brister. Och många gånger så använder Krishna de bristerna och felen i sina gudomligt fantastiska lekar, sina līlās i den här världen, så han orkestrerar på väldigt många olika nivåer lekar för sin egen njutnings skull, för sina hängivnas njutnings skull och för att upplysa de som hör talas om dessa lekar. När Krishna tycker att: "Okej, i stället för att be Ganesha, eller Shiva, eller Durga om ditten och datten, så kan ni komma till mig, jag kan ge dig det också, för det de ger, det kommer egentligen ytterst sett från mig."
Men det allra finaste, som man uppskattar, det är att: "Krishna, jag uppskattar dig för den du är. Din skönhet, dina lekar, din underbara röst, ditt flöjtspel, allt detta. Jag vill inte ha någonting av dig." Ibland så kan Krishna ge någonting, han kan försätta hängivna i extas, men de säger: "Äh, sluta nu, jag kan inte fläkta dig ordentligt för att jag är i extas." Så att det blir liksom problem. Men det finns många exempel på detta...
Okej. Så att Krishna uppskattar allra mest när man närmar sig honom bara på grund av att han är den han är, inte för det han har, eller för det han kan åstadkomma, utan för att han bara är en speciell gestalt. Han kan vara ett litet barn, om man känner en faderlig eller moderlig, kärleksfull sinnesstämning gentemot Krishna. Han kan vara fruktansvärt skrämmande, mäktig, kraftfull, hälften lejon, hälften människa, för att man på samma sätt som Prahlāda kan relatera till den typen av gestalt av Herren.
Och man kan... ja, det finns, han har alltså oändligt många gestalter. I Indien är väl skillnaden mest markant mellan vad som kallas för Kṛṣṇa-bhaktas och Rāma-bhaktas. Och det är väldigt många, kanske de allra flesta vad vet jag, som är hängivna till Herren Ramachandra, och verkligen uppskattar denna ädla konung som var helt uppfylld av kärlek och omtanke för sina medborgare, som gjorde Ayodhya, hans kungarike då, till i princip en kopia av den andliga världen, där allas önskningar var uppfyllda, alla var lyckliga och friska, och alla älskade Ramachandra villkorslöst. Men det är också Krishna i Dvaraka. Okej, han är kung där, han har 16 108 palats med lika många drottningar, så det finns överflödiga möjligheter att vara uppmärksam eller dyrka Herren i denna sinnesstämning som en konung, och det kallas för aiśvarya-bhāva, där man då ser mycket mer av Krishnas bhagas, hans makt, hans rikedom och hans inflytande, hans kunskap och så vidare.
Men sedan har vi det som kallas för mādhurya-bhāva, den ljuva, söta, där man på något sätt lägger bort titlarna. Man närmar sig inte Krishna med vördnad och respekt, och kanske många gånger fruktan, som man gör till exempel i islam, vilket är väldigt typiskt när man fruktar Herrens vrede – vilket i och för sig är bra, för om man är rädd för Gud kan det innebära att man åtminstone håller sig någorlunda på mattan när man då relaterar till andra människor, inte minst. Men i mādhurya-rasa då glömmer man bort att detta är den allsmäktige, allvetande Herren, utan som moder Yashoda tänker man: "Ah, det är min söta lilla pojke." Eller gopis eller Radha: "Detta är den här unge, underbare ynglingen som vi vill dansa med och krama och så vidare." Eller herdepojkarna som vill leka tafatt eller kurragömma, eller rida på Krishnas axlar och ha det trevligt i dessa olika relationer.
Så när det finns en relation, en riktig relation till den högsta absoluta sanningen, så måste det också finnas en specifik gestalt. Inte att Krishna liksom är opersonlig och man kan tycka och göra vad man vill och så vidare, eller vara oberoende av honom, utan man utvecklar en försmak för en speciell Gudsgestalt. Och sedan kan vi diskutera om någon är mer värd än den andra, men på det transcendentala planet så finns inte de skillnaderna, utan varje hängiven är som ett dricksglas. Fyller man glaset med Ramachandra så är det fullt, fyller man det med Narasimha så är det fullt, fyller man det med Krishna så är det fullt. Det spelar ingen roll, det är transcendentalt och då har man inga materiella skillnader eller begrepp, upādhis, etiketter på saker och ting.
Så detta är ju fullkomligheten, om man bejakar sitt eget dricksglas och det man vill fylla det med. Fyller man det med Pañca-tattva, så är det varken mer eller mindre värt än Ramachandra eller Krishna eller Narasimha eller vad det än är. Våra ācāryas sätter någon form av transcendentalt företräde för mādhurya-bhāva, den ljuva, söta, i princip jämställda sinnesstämningen med Herren, för att den ger mer sötma, more intensitet och så vidare. Så de befattar sig absolut inte med befrielse, där man i princip precis har sluppit ut ur fängelset: "Oj, jag lider inte längre, utan nu är jag självförverkligad, jag har förverkligat min pyttelilla sat, min pyttelilla cit, min pyttelilla ānanda och det räcker för stunden i alla fall." Men som en plattform för Krishna-bhakti – nej, det fungerar inte i längden.
Utan antingen så kommer man tillbaka till den materiella världen där man kan uppleva mer variationsrikedom, eller också tar man steget vidare och använder sin mukti som en språngbräda till att verkligen träda in i den transcendentala mångfaldens oändliga rike av ren kärlek till Krishna. Så mādhurya är ju då lite närmare, för dāsya och sakhya, eller dāsya och śānta, som är då passivt eller aktivt tjänande till Herren, har lite mer av en barriär – lite den barriär som man har mellan den anställde och chefen, eller undersåten och kungen. Man kan känna tillgivenhet och längtan och kärlek, men när den barriären är borta, då är det mer intensifierat. Och ibland så leker Krishna med detta, som i fallet med moder Yashoda, när Balarama kom och så att säga sa: "Hördu, din son Krishna, han är ute och äter jord."
Och ingen mamma vill ju höra att ens barn äter jord, för det kan ju innehålla alla möjliga saker, virus och baciller och parasiter och sådant. "Nej, nej, du ska inte äta jord." Så hon sa: "Krishna, kom hit fort", och hon ville liksom öppna munnen och plocka bort jorden, ungefär. Men när Krishna öppnar munnen så får moder Yashoda se den världsomfattande skepnaden. Det är Krishnas upptåg för att spela sin mamma ett spratt. Så hon blir ju helt ställd: "Wow! Oj, där är hela universum och kosmos, och där är jag, och där är Krishna", och hon börjar frambära böner med väldigt mycket vördnad och respekt. Men Krishna tyckte: "Ja, det var ju häftigt att mamma liksom är sådan i dag." Men sedan lägger han på den här yoga-māyā och då tänker hon: "Ja, ja, det må väl vara hänt att du är alla orsakers yttersta orsak och grunden till och härskaren över alla universum, men du är ändå min lilla söte pojke, så kom nu här så ska du få lite yoghurt." Och det är liksom där vi har överlägsenheten i mādhurya.
Och sedan finns det en tredje sinnesstämning som är väldigt speciell. Och det är någonting som en särskild kategori av gopis besitter. I huvudsak har vi ett par kategorier: vi har de så kallade sakhīs, och sakhīs är de som direkt tjänar Krishna och Radha. De är där och styr och ställer med allt för att Krishna och Radha ska få ha det så fint som möjligt tillsammans. mañjarīs däremot, det är de som i princip assisterar sakhīs. De kanske inte har så mycket direkt att göra med Radha och Krishna, utan det är små flickor som hjälper sakhīs att underlätta och arrangera. Och denna sinnesstämning att vilja underlätta för andra är väldigt unik.
Och det kallas för audārya-bhāva, och det var någonting som kännetecknade Herren Caitanya och hans efterföljare. Han ville ju inte höra talas om att han är Gudomens högsta person, utan: "Nej, nej, nej, viṣṇu, viṣṇu, viṣṇu", när någon började lovprisa Herren Caitanya. Han ville vara tjänare, han ville njuta av att tjäna då, ja i princip sig själv, för:
śrī-kṛṣṇa-caitanya rādhā-kṛṣṇa nahe anya. Herren Caitanya är ingen annan än Radha-Krishna i kombination, och det är een speciell bhāva, sinnesstämning, att uppleva de känslor som råder mellan Radha och Krishna.
Och de som underlättar, som väcker: jīv jāgo jīv jāgo gauracandra bole, vakna upp! Du är Krishnas eviga tjänare, din position är att underlätta för Krishnas och Radhas njutning. Sluta med det där nonsenset att sitta i den materiella världen, för det ger ingenting, varken till världen eller dig själv, utan omfamna din position som kṛṣṇera nitya-dāsa, för det är det du är till för. Och en sådan person som uppmuntrar, som skriver böcker och berättar om de här sakerna, som sjunger det heliga namnet och låter andra få höra det, de är så att säga missionärer och kännetecknas av detta audārya-bhāva, att de är frikostiga, givmilda, generösa.
Och det var Herren Caitanya, och det var Śrīla Prabhupāda, de andra ācāryas, Bhaktivinoda Ṭhākura, Bhaktisiddhānta – de har den här givmildheten. Annars finns det också bābā-jīs i vår tradition, väldigt upphöjda hängivna, men som inte tog några lärjungar. De föredrog ått sitta i sitt bhajana-kuṭira och meditera och sjunga det heliga namnet och sjunga bhajanas och så vidare, och blev så kallade bhajanānandīs. Medan de som mer har det här generösa, frikostiga sinnelaget, många gånger på egen bekostnad – en del åker i hög ålder över med fraktbåtar och får hjärtinfarkter och allt möjligt för att kunna sprida det här till andra – de kallas för goṣṭhy-ānandīs.
Och därför, när vi tittar på relationen till Herren och hans rena hängivna, så måste det alltid finnas en person. Att säga att Gud inte har någon materiell form eller gestalt, det stämmer, men att säga att han inte har någon gestalt alls är en stor förseelse, eftersom Herren är källan till alla relationer, till allting. Han är rasa-vigrahaḥ. Han är källan till alla sinnesstämningar. Och man ska inte heller säga att hans rena hängivna... ja, de har ju materiella former, kan man tycka, men som rena hängivna har de också en transcendental form som är fri från alla materiella beteckningar och så vidare.
Så i vilket fall som helst, här har vi då Kardama Muni, och han lovprisar Herren och reder ut begreppen. Och Prabhupāda hävdar i sin innebördsförklaring en väldigt bestämd sak, och det är att när du säger Krishna, så betyder det inte bara Krishna, utan det betyder Krishna, Varāha, Narasiṁha, Ramachandra, och så vidare. Alla hans oräkneliga gestalter, med vilka olika hängivna föredrar att utveckla sin personliga relation.
Så exemplet är ju, för att avsluta snabbt här, från Caitanya-caritāmṛta, där Herren Caitanya testade en av sina rena hängivna – och då menar jag en av Ramachandras hängivna. Murāri Gupta var läkare och han var en väldigt, väldigt stadig Rāma-bhakta. Och Mahāprabhu pushade och retade honom litegrann: "Vadå Ram? Du ska bli en Kṛṣṇa-bhakta, det är Krishna som är mycket bättre" och så vidare. Och Murāri Gupta älskade ju Herren Caitanya, så han tänkte: "Javisst, jag måste ju försöka göra som Herren säger." Så han gick hem och försökte: "Okej, inte Ram, utan Krishna, Krishna." Men det gick inte, han kom tillbaka till Herren Caitanya nästa dag och sa: "Jag låg vaken hela natten, jag grät, jag kunde inte överge min herre, herre Ramachandra. Så jag är ledsen om jag gör dig besviken." Men då sa Herren Caitanya: "Absolut inte, du har verkligen bevisat att du är en ren hängiven."
Så där kan man se hur en hängiven med gott samvete... vi kan till och med bo i Alvik och känna att Pañca-tattva är helt fantastiska, de är... men om jag tycker så mycket om Bālagopāla eller någonting annat, så är det inget att skämmas för, utan det är bara så som Krishna har arrangerat det. Men vi ska också veta att om vi dyrkar Pañca-tattva, så dyrkar vi alla de andra Gudsgestalterna samtidigt, för de finns i Herren Caitanya Mahaprabhu, Nityananda, Advaita, Gadadhara, eller hur?
Jag vill sluta där, och är det någon som har någon kommentar kanske, eller någon fråga?
Javisst.
Åhörare: Vad var det du kallade det, när man har som Śrīla Prabhupāda hade, en önskan, en känsla?
Talare: Alltså, jag är inte kvalificerad att uttala mig om våra ācāryas känslor, men deras beteende är väldigt uppenbart, att de ansträngde sig enormt mycket för ått ge den här värdefulla skatten till andra – bhagavat-tattva, alltså kunskapen, sanningen om den högsta personliga Guden. Och därmed inte sagt att de som har den här mer tillbakadragna bhajanānandī-sinnesstämningen är värda mindre ur transcendentalt synvinkel; de är värda precis lika mycket. Men de är väldigt speciella, och vi har...
Åhörare: Vad var det du kallade det, det här ordet?
Talare: Audārya. Det är Herren Caitanya, han har sin egen planet i Vaikuntha. Och audārya, det är alltså de som följer Herren Caitanya, de är i grund och botten predikanter, eftersom det är Herren Caitanyas sinnesstämning. De vill försöka väcka och inspirera andra levande varelser att ta sin tillflykt till Herrens lotusfötter. Så om man bedömer eller betraktar våra ācāryas beteende, som de jag nämnde här, så är de väldigt generösa, väldigt givmilda, och de är beredda att... ja, i princip: "Jag bryr mig inte om att gå tillbaka till Gudomen, utan jag kan födas i vilket universum som helst där Krishna behöver mig för att författa böcker eller sprida sanningen eller inspirera de andra själarna att komma närmare." Så därför är det kännetecknande för dem som följer Herren Caitanya och hans efterföljare, alla rūpānugas, de som följer de sex Gosvāmīs, att vi alla känner en väldigt stor tacksamhetsskuld till de här mäktiga, framstående lärarna. För hade det inte varit för dem så hade vi inte suttit här i dag. Så är det bara.
Så om ni kan utveckla den sinnesstämningen, mañjarī eller audārya-bhāva, så gör det, men det börjar alltid med att förstå att man inte är den här kroppen, att det är dumt att äta kött, det är idiotiskt att ha ett olovligt sexliv, ta droger och spela hasardspel och så vidare. Det är där det börjar. Och sedan tar man det på stort allvar och framför allt behandlar andra hängivna med respekt och vördnad, så är framgången garanterad. Och då kan du väldigt snabbt rena ditt hjärta och komma till den plattformen där vi kan börja fundera på de här esoteriska sakerna. Och det sätt du gör det på är att om du känner en attraktion till Herren Ram, till exempel, vilket är väldigt fint, då studerar du hans hängivna, framför allt Hanumān – som är den bästa inkarnationen av Herren Shiva, den mest framstående av vaiṣṇavas – och följer i hans fotspår. Hur tänker Hanumān, hur gör Hanumān, och så vidare. Och likadant med Herren Krishna, Herren Caitanya; man hittar någon av hans framstående hängivna som man kan läsa böcker av som de har skrivit, och studerar hur de har tjänat denna gestalt som jag av någon anledning känner een stor attraktion till.
Så man går en väldigt stegvis väg, man kan inte direkt hoppa in och tänka: "Nu är jag en Rāma-bhakta, nu är jag en Narasiṁha-bhakta", utan är du till exempel attraherad av Herren Narasimha? Han har väldigt många bra egenskaper. Då läser du om Prahlāda Mahārāja till exempel. Om du attraheras av Krishna på ett sätt att du känner att "oj, han, som föraren av Arjunas vagn" – känner du att du kan få någon form av "jag skulle också vilja bli Krishnas vän", ja, men då studerar du Arjuna, eller du studerar Uddhava, hur de tänkte, vad de gjorde och så vidare.
Ganska avancerade saker, men med en rätt, unik och stark vilja så kan du ganska snabbt komma så långt att ditt hjärta är renat, och Krishna kommer hela tiden att se att: "Ja, nu är hon redo för det här, varsågod, nu är hon redo för detta, nu får du det." Och så vidare, okej.
Någonting annat?
Okej. Jag tror vi dragit över tiden.
Śrīmad-Bhāgavatam kī jaya!
Śrīla Prabhupāda kī jaya!
Gaura-premānande haribol!