Föreläsningen betonar människans unika syfte att söka den absoluta sanningen och förstå sin sanna identitet som andesjäl och evig tjänare till Krishna, i stället för att leva i materiell illusion. Genom att förklara de tre stadierna av andligt förverkligande – Brahman, Paramātmā och Bhagavān – belyser talaren hur personlig hängiven tjänst leder till den absolut högsta lyckan. Detta illustreras med hjälp av vediska skrifter, filosofiska liknelser och personliga anekdoter om andliga sökare och lärare.
I den här versen säger Kardama Muni att han ber till Kapiladev, som är en inkarnation av Krishna. Jag är inte helt säker på om han är en śaktyāveśa-avatāra eller om han är—
Han beskrivs som en avatāra, han beskrivs som en inkarnation.
Han beskrivs som en inkarnation, ja. Så Kardama Muni har tillsammans med Devahūti fått nio döttrar som han har gift bort till olika vismän. Och Devahūti har fött Kapiladev, denna inkarnation. Denna inkarnation kommer senare att beskrivas här i Śrīmad-Bhāgavatam, där han ger andlig kunskap. Och Kardama Muni säger att alla som söker efter att förstå den absoluta sanningen bör böja sig ner inför denna inkarnation, Kapiladev, eftersom han kan uppenbara den absoluta sanningen.
Detta är vad Vedānta-sūtra handlar om, vilket är en sammanställning av alla vediska slutsatser som sammanställts av Śrīla Vyāsadeva. Śrīla Vyāsadeva är en inkarnation av Krishna som också sammanställde hela den vediska litteraturen. Han sammanfattade allt i Vedānta-sūtra i aforismer som beskriver olika filosofiska sanningar.
En av de första aforismerna säger athāto brahma jijñāsā. Nu när vi är människor bör vi söka kunskap om Brahman, den absoluta sanningen. Det är människolivets uppgift, till skillnad från djurens. Djuren äter, sover, försvarar sig och parar sig. Det är dessa fyra aktiviteter som djuren är intresserade av och ägnar sig åt. Tyvärr är det också dessa fyra aktiviteter som människor ägnar sig åt, särskilt i det moderna samhället. Men utöver att ägna sig åt dessa fyra aktiviteter bör människan söka förstå Gud, förstå den absoluta sanningen. Så athāto brahma jijñāsā. En annan aforism är tamaso mā jyotir gamaya: Förbli inte i mörkret, kom till ljuset. Ljuset är denna kunskap om den absoluta sanningen, om Krishna.
Och som Prabhupāda förklarar i denna innebördsförklaring—
Okej, du har verkligen rört till det här och flyttat på böckerna. Men i alla fall, här kommer det.
Innebörden som Prabhupāda har beskrivit är att Krishna säger till Arjuna: man-manā bhava mad-bhakto mad-yājī māṁ namaskuru mām evaiṣyasi satyaṁ te pratijāne priyo 'si me. Tänk alltid på mig, bli min hängivna, dyrka mig och visa mig din vördnad. På så sätt kommer du att nå mig. Det kan jag lova dig eftersom du är min kära vän, säger Krishna till Arjuna. Den som förstår Krishna kan alltså komma till Krishna. bhaktyā mām abhijānāti yāvān yaś cāsmi tattvataḥ. Den som förstår Guds Högsta Personlighet förstår också den absoluta sanningen, för Krishna är den absoluta sanningen.
Frågan är då varför vi behöver denna kunskap, varför vi måste förstå den absoluta sanningen. Det är för att vi ska kunna förstå vår situation och vår konstitutionella ställning som Krishnas tjänare. I vårt nuvarande tillstånd befinner vi oss i illusion. Vi tror till exempel att vi är denna kropp, men vi är inte kroppen, vi är andesjälar. Kroppen är en tillfällig boning och vi byter kroppar, precis som vi gör under det här livet. Först har vi en liten babykropp, sedan växer den och blir en pojkes eller flickas kropp, därefter en ungdomskropp, en medelålderskropp, en gammal mans eller kvinnas kropp, och till slut lämnar vi kroppen. Och den som lämnar kroppen "kilar vidare", som man brukar säger på svenska. Jag tror att det är lite av ett Stockholmsuttryck, jag vet inte om det främst är stockholmare som säger så. Är du från Stockholm?
Nej.
Nej, men man brukar också säga "kasta in handduken".
Vad sa du?
"Kasta in handduken" är ett annat uttryck.
Precis som vi byter kropp under detta liv, byter vi också kropp vid döden. Men trots att vi ser detta hända med oss själva och andra – vi ser våra föräldrar och mor- och farföräldrar bli gamla och dö – så tänker vi ändå att det bara drabbar dem, inte mig. Inom Krishnarörelsen mediterar vi på detta varje dag, så för oss är det inte helt främmande att lämna kroppen. Men de flesta människor vill bara skjuta tanken ifrån sig. Jag minns när Olof Palme blev intervjuad av den kände tv-personligheten David Frost. Frost frågade Palme: "Vad vill du att det ska stå på din gravsten?" Han hade ställt samma fråga till president Nixon, som svarade: "Född 1913, död 2035" – han hoppades alltså på ett långt liv. Men Palme svarade: "Den frågan vill jag faktiskt inte ens tänka på. Jag har så mycket att göra i den här världen, så mycket jag vill åstadkomma med politiken, att jag inte vill befatta mig med den frågan." Så svarade han. Ofta är det så att människor vill göra så mycket i den här världen, de vill åstadkomma stordåd och arbetar hårt för det. Men allt detta är temporärt. Vi måste byta ställning vid döden, och vi vet inte vad som händer efteråt eller var vi hamnar. Det kan vara på en annan planet, i de lägre planetsystemen, i en djurkropp eller i en människokropp; det finns så många olika möjligheter.
Vi befinner oss i illusion, men om vi förstår den absoluta sanningen förstår vi vår relation till helheten. Helheten är inte bara detta universum. Många anser att Gud är allt som finns, och ett sådant koncept finns också i Bhagavad-gītā – den universella formen, eller virāṭ-rūpa. Det representerar allt som existerar i den materiella världen, så att säga. Men det är inte den fullständiga helheten, för det finns en andlig värld bortom den materiella. Och det handlar inte bara om detta enda universum; enligt de vediska skrifterna finns det ett oändligt antal universum. Genom att förstå Krishna kan vi förstå vår sanna position. Och varför ska vi då förstå vår position? Som jag nyss beskrev befinner vi oss i saṁsāra, där vi vandrar från den ena kroppen till den andra. Men är det verkligen vår sanna position?
Nej.
Nej, vår sanna position är något helt annat: att återupprätta vår ställning som Krishnas eviga tjänare. Och det liknar inte alls saṁsāra, utan det är något helt fantastiskt som gör oss djupt lyckliga. Hela den vediska litteraturen syftar till att hjälpa själen att vända tillbaka till den andliga världen och återgå till att tjäna Gud. Det är vår konstitutionella position. jīvera 'svarūpa' haya—kṛṣṇera 'nitya-dāsa', säger Caitanya Mahāprabhu, som är en inkarnation av Krishna. Han säger detta till Sanātana Gosvāmī som frågade honom: "Vem är jag? Varför lider jag av det trefaldiga lidandet?" Och Caitanya Mahāprabhu svarade att du till din natur är en evig tjänare till Krishna. Det gjorde Sanātana Gosvāmī väldigt glad.
Den absoluta sanningen är helheten, allt som existerar. Den innefattar både den andliga världen och de materiella världarna. De materiella världarna är som ett litet moln i den andliga rymden. Den andliga rymden är oändlig och rymmer oändligt många andliga planeter, där olika former av Nārāyaṇa eller Viṣṇu härskar som gudomligheter, samt Goloka Vṛndāvana. I denna oändliga andliga rymd finns ett litet moln som utgör den materiella mahat-tattva, den materiella energin. I denna materiella energi lägger sig en expansion av Krishna som kallas Mahā-Viṣṇu. Från hans porer och utandning strömmar alla dessa universum ut. De samlas ungefär som skum på ytan av ett skumbad. Varje liten bubbla är ett universum. Det finns alltså ett oändligt antal universum som emanerar från Mahā-Viṣṇu, och han skapar alla materiella element. Då räknar man inte elementen i det periodiska systemet, utan jord, vatten, eld, luft, eter, sinne, intelligens och falskt ego. Allt detta skapas av honom. Sedan sätts hela skapelsen igång i varje enskilt universum med hjälp av Garbhodakaśāyī Viṣṇu och Kṣīrodakaśāyī Viṣṇu, som upprätthåller och genomtränger hela den materiella skapelsen. Det är Översjälen.
Denna absoluta sanning beskrivs i Śrīmad-Bhāgavatam i början av det andra kapitlet i den första boken:
vadanti tat tattva-vidas
tattvaṁ yaj jñānam advayam
brahmeti paramātmeti
bagavān iti śabdyate
Lärda transcendentalister som känner den Absoluta Sanningen kallar denna icke-duala substans Brahman, Paramātmā och Bhagavān. Det är alltså tre aspekter av den absoluta sanningen. Vissa som söker den absoluta sanningen förverkligar Brahman, den alltgenomträngande strålglansen i allt. Det finns också en aforism som säger sarvaṁ khalvidaṁ brahma – allt är Brahman, eftersom allt är Krishna eller Krishnas energier. Att förverkliga Brahman, den opersonliga strålglansen från Krishna, är ett sätt att se den absoluta sanningen. Ett annat och mer avancerat sätt är att se den absoluta sanningen som Översjälen i alla levande varelser, som följer oss som en vän. Det är Översjälen som genomtränger och upprätthåller hela universum, och som bor i var och en av oss. Men det slutgiltiga förverkligandet av den absoluta sanningen är Bhagavān-förverkligandet, det vill säga att möta Krishna personligen i den andliga världen.
Att förstå Brahman, ljuset eller enheten, är något som många talar om. Det hör till de fyra målen inom den vediska litteraturen. Dessa fyra mål är: religiositet (att utveckla en religiös hållning och följa religiösa principer), ekonomisk utveckling (som en följd av religiös strävan, eftersom vi behöver resurser), sinnesnjutning (att använda resurserna för att njuta av våra sinnen) samt befrielse (när vi tröttnar på sinnesnjutning och vill komma bort från allt). Det kallas dharma, artha, kāma och mokṣa. Det är de fyra målen.
Inom Krishnarörelsen tonar Prabhupāda vanligtvis ner betydelsen av mokṣa, och det med all rätt. Lyckan som man kan uppleva i den materiella världen är ytterst begränsad, den är som en liten droppe i jämförelse med oceanen. Även om man blir USA:s president eller gifter sig med världens vackraste kvinna, är den lyckan bara som en liten vattendroppe. Lyckan i att förverkliga Brahman är däremot som vattnet i ett kalvklövsavtryck. Och om man tänker efter ryms det faktiskt ganska många droppar i ett kalvklövsavtryck. Vad kan det röra sig om? Tiotusen kanske. Jag har tidigare arbetat med att sälja medicin, och de små flaskor vi använde innehöll ungefär tusen droppar. Så tiotusen droppar är ändå en hel del; det är betydligt större än den materiella lyckan.
Jag vill berätta om de personer som förde Krishnarörelsen till Sverige: Vegavan Prabhu och Achyut Prabhu. För några år sedan hade vi radioprogram här i Sverige. I ett av dessa program berättade Vegavan hur han kom i kontakt med Krishnarörelsen. Han och Achyut var på väg någonstans – känner ni till Vegavan?
Jag har träffat honom.
Nej.
Du känner honom inte, nej.
Men alla andra känner till Vegavan. Jag tror de var på väg till Australien, jag minns inte exakt, men vid det tillfället liftade de och Vegavan var ensam just då. Han fick skjuts på ett hölass, kanske i Afghanistan eller däromkring. Någon drog ett lass med hö och han fick åka med och lägga sig i höet. När han låg där under den långa färden fick han plötsligt en vision av Brahman. Han berättade att det var helt fantastiskt, det mest storslagna han varit med om i hela sitt liv. Allt strålade av skönhet, ljus och kärlek. Till och med min mor, som var väldigt skeptisk till allt sådant, tyckte att det var en oerhört vacker beskrivning. Så det är ett exempel.
Den materiella lyckan är alltså bara som en droppe. Lyckan från Brahman-förverkligandet, som Vegavan upplevde, är som vattnet i ett kalvklövsavtryck. Men våra ācāryas – de stora lärarna i vår tradition – förklarar att lyckan som kommer av hängiven tjänst är som en hel ocean av vatten. Då kan vi förstå att lyckan i Bhagavān-förverkligandet är oändligt mycket större.
Jīva Gosvāmī, en av våra ācāryas, ger en fin liknelse för att beskriva dessa tre stadier av förverkligande: Brahman, Paramātmā och Bhagavān. Hur kan de representera olika sätt att se den absoluta sanningen? Jīva Gosvāmī liknar det vid att man ser ett berg i horisonten. På långt håll ser man bara en kontur; man kan inte riktigt avgöra om det är ett berg, ett moln eller något annat. Det är bara en diffus form. Det motsvarar Brahman-förverkligandet. När man går närmare ser man: "Ja, det är ett berg, och det växer träd på det." Det motsvarar Paramātmā-förverkligandet. Men när man går ända fram ser man berget i detalj: träden, människorna, djuren, husen och alla aktiviteter som pågår där. Det motsvarar Bhagavān-förverkligandet, där man ser Guds Högsta Personlighet och hela den andliga verkligheten i dess fulla prakt. Så vilket är bäst? Brahman, Paramātmā eller Bhagavān-förverkligandet?
Bhagavān.
Ja, precis.
Okej, jag tror jag stannar där. Är det någon som har en fråga eller kommentar? Eller något annat?
Kan du läsa versen igen?
Kan du läsa versen igen, ja.
tvam-sūrir-bhadra-vibhutsayādya
sadā prapannārti-hana-pāda-pīṭham
aiśvarya-vairāgya-yaśo 'vabodha-
vīryāśrayā bhūtam ahaṁ prapadye
"Min Herre, Dina lotusfötter är den reservoar som alltid förtjänar att ta emot vördnadsfull hyllning från alla stora vise som är ivriga att förstå den Absoluta Sanningen. Du är full av överflöd, försakelse, transcendental ryktbarhet, kunskap, styrka och skönhet, och därför överlämnar jag mig till Dina lotusfötter."
En intressant sak här är att denna uppräkning av majestät är exakt densamma som Parāśara Muni använder. Jag har sett andra uppräkningar, men just denna stämmer precis överens med Parāśara Munis definition av Bhagavān – att han besitter alla dessa majestätiska egenskaper i fullkomlighet: försakelse, berömmelse, kunskap, styrka, skönhet. Ja.
Men du använde ordet "avabodha" för kunskap.
Aha.
Det tyckte jag var intressant, för oftast används "jñāna", men här står det "avabodha"—
Ja, det—
Båda syftar på något sätt till intelligens.
Ja.
Jñāna är det vanliga, men här översätts "avabodha" som kunskap.
Aha, okej. Intressant. Nej, inte jag heller. Något annat?
Du sa att... att Brahman... nej, Paramātmā-förverkligande var att uppleva en lycka som vattnet i ett hovavtryck?
Ja, klövavtryck. Ett kalvklövsavtryck, ja.
Jag har hört en liknande liknelse i en vers som säger att när vi slutligen förverkligar det högsta så korsar vi den materiella oceanen, och för den personen krymper hela oceanen till en liten vattenpöl, stor som ett kalvklövsavtryck. Så det är det exemplet – en minimal mängd vatten, precis så mycket som samlas i ett kalvklövsavtryck.
Ja, precis. Ett kalvklövsavtryck.
Så oceanen—
—krymps till vattnet i ett kalvklövsavtryck.
Den högsta personen beskrivs ju som vibhu.
Ja.
Ocl vi, som är delar av honom, beskrivs som aṇu.
Ja.
vibhu är sac-cid-ānanda—
Ja.
Och aṇu är också sac-cid-ānanda—
Ja.
Så det som beskrivs är att vi visst upplever lycka genom självförverkligande, eftersom vi har vår lilla aṇu-del. Men det är först när vi har kontakt med vibhu—
Ja.
—som vi får tillgång till den oändliga reservoaren av ānanda. Genom den kontakten.
Ja, precis. Krishna besitter evighetens, kunskapens och lycksalighetens fulla energi. Det gör även den levande varelse, men i en väldigt begränsad mängd. Men som du säger: när vi sammanlänkas med Krishna, som har en oändlig mängd av dessa egenskaper, så finner vi vår sanna konstitutionella position som hans tjänare.
När vi lever i glömska av denna identitet—
Ja.
—så upplever vi inte ens denna ānanda, utan då lever vi bara i tillfälliga materiella händelser, i vinst och förlust.
Ja. Caitanya Mahāprabhu förklarar också detta för Sārvabhauma Bhaṭṭācārya, att det visserligen finns en viss lycka i den materiella världen, men den är antingen blandad eller dess motsats. Vi kan aldrig uppleva ren lycka i den materiella världen; den levande varelse kan inte finna ren lycka här. Det blir antingen... vad är motsatsen till lycka?
Lidande.
—lidande, eller en blandning av lidande och lycka.
Men man kan väl förstå att Vegavan fick detta Brahman-förverkligande?
Ja.
Men kom det aldrig tillbaka?
Det vet jag inte, du får fråga honom. Men han var väldigt entusiastisk när han berättade om det, det var underbart att höra. Men det visar bara att även om han var så fascinerad av det, så är lyckan i ren hängiven tjänst, enligt våra ācāryas, oändligt mycket större.
Men Śrīla Prabhupāda upplevde väl den känslan av hängiven tjänst hela tiden?
Ja.
Och ännu mer, mycket mer.
Det är väldigt svårt att förstå en ren hängiven om man inte själv är en. Så det är svårt för mig att uttala mig om, men ja, absolut.
Det finns ett exempel från centret i New York, när det kom hippier och ställde utmanande frågor till Śrīla Prabhupāda. En person frågade: "Är du lycklig?"
Ja, "Är du lycklig?" frågade han Prabhupāda på ett ganska utmanande sätt. Ibland kunde ju Prabhupāda se lite allvarlig ut. Men Prabhupāda svarade: "Är du beredd att höra svaret?" "Ja!" svarade mannen.
Då log Prabhupāda med ett jättestort leende och sa: "Vi är väldigt lyckliga. Väldigt lyckliga." Den här personen blev så ställd att han nog bara gick därifrån, för det var inte det svaret han hade förväntat sig. Så på det sättet förstår vi att Prabhupāda ständigt var i kontakt med den andliga verkligheten.
I vilket sammanhang var det? Var det under någon av Prabhupādas föreläsningar?
Ja, det var nog när han frågade efter frågor. Det står beskrivet i någon...
Okej, jag tror jag slutar där.