Berättelserna om Kardama Muni och Devahuti illustrerar de vediska livsstadierna och vikten av att finna en stabil grund för sitt Krishnamedvetande baserat på personlig självinsikt. Även om formell avsägelse, sannyasa, inte rekommenderas för de flesta i vår tidsålder, visar historiska exempel som Caitanya och Prabhupada hur hängiven tjänst kan spridas till andra. Den sanna avsägelsen innebär därför inte att ge upp alla aktiviteter, utan att handla i hängivenhet och placera Krishna i centrum av sitt liv.
āsmād abhipretsya jagat-pateḥ pradhānān
tvayāvatīrṇān utāpta-kāmaḥ
parivrājya-padavīm āsthito 'haṁ
cariṣye tvāṁ hṛdi yuñjan viśokaḥ
So today I have something to ask from you who are the Lord of all living entities. Since I have now been liberated by you from my debts to my father, and since all my desires are fulfilled, I wish to accept the order of an itinerant mendicant. Renouncing this family life, I wish to wander about free from lamentation, thinking always of you in my heart.
nama oṁ viṣṇu-pādāya kṛṣṇa-preṣṭhāya bhū-tale
śrīmate bhaktivedānta-svāmin iti nāmine
namas te sārasvate deve gaura-vāṇī-pracāriṇe
nirviśeṣa-śūnyavādi-pāścātya-deśa-tāriṇe
vāñchā-kalpatarubhyaś ca kṛpā-sindhubhya eva ca
patitānāṁ pāvanebhyo vaiṣṇavebhyo namo namaḥ
Så vi ser de här berättelserna om Devahūti och Kardama Muni. De visar ett exempel på familjeliv eller snarare på de här stadierna i livet, rent faktiskt.
Kardama Muni startade som en med tapasya och han slutade med tapasya. Men här ser vi att det är liksom hans önskan. Han ber om lov att få slippa sina materiella plikter och han påpekar också att han har fullgjort sina plikter. Han är fri från sin skuld till sina förfäder. Så han har, det här är ju universums begynnelse och då är det extremt viktigt att alla levande varelser får kroppar att födas i, så att vi har de här prajāpatis som utökar, multiplicerar befolkningen.
Så det har varit där. Det börjar med en period av tapasya, av avsägelse, av självbehärskning. Sen blir han erbjuden Devahūti som känner till honom och har en önskan och dela gṛhasthalivet med honom och han kan också se att det här är en partner som kan dela hans inställning till livet. Sen har de en honeymoon, smekmånad som heter Durga. De åker inte bara på liksom en helg eller en vecka med en charter någonstans utan har man mystiska krafter så har man. Kardama Muni manifesterar ett flygande palats. Devahūti, hon går inte på ett spa liksom utan det kommer tusen maidservants och tar hand om henne så att hon liksom är badad och sminkad och påklädd till perfektion.
Och sen när de har klarat av den biten, den biten det är ingenting man skäms för heller liksom. Det är en del av livet, det är en naturlig del. Att är man gift så är man gift. Möter man den personen man ska vara gift med, så börjar man i att man, i min generation så var det väldigt vanligt att männen gifte sig för att de kanske insåg att de inte klarade av att vara brahmacārīs och så var de så illa tvungna att gifta sig och då var det liksom, det startade på något sätt på fel fot. Jag tycker inte vi ser det nu för tiden. Folk som är, de är gifta för att de vill vara gifta. De lever i gṛhastha-āśrama för att det är där de känner sig stabila som en stabil grund för sitt Krishnamedvetande. På samma sätt brahmacārya, det livet är också en stabil grund för Krishnamedvetande för att det är så okomplicerat. Man ska inte söka jobb, man ska inte betala räkningar, man ska inte liksom hålla på, utan man har sin tjänst, man har sin sādhana, man har sitt umgänge. Och det är en fantastisk tillgång. Nu har vi återuppväckt brahmacārīs även i Sverige, vi är tacksamma för det är väldigt väldigt nödvändigt. Gṛhasthaliv är också ganska nödvändigt. Och sen är det också nödvändigt att veta att det är inte något som varar för evigt, utan man knyter ihop säcken. Det betyder inte att alla tar sannyāsa. Det sägs någonstans i skrifterna att det finns fyra saker som är förbjudna i Kali-yuga. Det ena är ko- och hästoffer, yajña, där man offrar ett djur i elden. Och vi tänker liksom, vad är det här för gammaltestamentliga fasoner? Men det var tydligen liksom ett steg i yajñat för att se att de här brāhmaṇas var kvalificerade, att deras mantras verkligen medförde att när vi offrade det här djuret så kommer det tillbaks i en ny, ung kropp. Ingen tar skada av det, liksom. Det är inte så att det slutade med ett köttbullekalas, utan det var en del i yajñat. Det får vi inte göra i Kali-yuga för de brāhmaṇas finns inte längre som har de kvalifikationerna.
Att ta sannyāsa rekommenderas inte heller för största delen av befolkningen är inte kvalificerad, utan som Prabhupāda påpekar, att ta sannyāsa, att lämna sina familjeansvar betyder inte att man går och skaffar en ny familj eller att man gör någonting annat vansinnigt, transcendental fraud in the name of sannyāsa, embarrassing, pinsamt transcendentalt bedrägeri. Så då är det bättre att inte ta sannyāsa. Man behöver inte liksom göra en uppvisning av sua avsägelse, utan man kan lugnt och stilla sluta med de mera sinnesnjutande aktiviteterna och ansträngningarna.
Jag tänker att om ett år eller så, två, ett och ett halvt år kanske, när jag inte längre har några skulder, då kan jag sluta ha en inkomst och då kan vi säga att det här är en gradvis övergång till vānaprastha-stadiet, där man fortfarande lever. Liksom, man flyttar inte in i brahmacārya-āśrama igen för man är vuxen, man har vuxna barn och så vidare, men man knyter ihop säcken, man fokuserar på det som är det viktigaste. Så varṇāśrama-stegen är inte främmande och artificiella. De är i prinsip det man ser runt omkring oss också, bara det att de saknar, när jag brukar prata om det, vi pratar om daivi-varṇāśrama, som andligt varṇāśrama.
Och så talar vi om asuric-varṇāśrama, det är när man har de här rollerna, men målet är inte Krishnamedvetande. Målet är någonting annat och då blir det liksom det vi ser i dag som har stelnat i kastsystemet i Indien som Prabhupāda kritiserade så fort han fick möjlighet. Han kritiserade inte lika mycket som māyāvād, naturligtvis, eller våra vetenskapsmän som på något sätt avvecklar tanken på Gud i den vanliga människans medvetande. De får en större släng av sleven. Men kastsystemet, det är inte, han säger, Krishna säger i Bhagavad-gītā, guṇa-karma. Man får sin position i de här fyra varṇas på grund av sina kvalitéer och sina handlingar, inte janma-karma. Guṇa-karma. Så varṇāśrama är bra för det ger en struktur och en grund så att livet inte blir så krångligt och Krishnamedvetandet inte blir så långt bort och vi går igenom våra naturliga stadium och sen landar vi i avsagdhet. Men vi kan inte ta sannyāsa, sannyāsa is proud that he's always thinking of Krishna within himself. Om man inte ständigt kan se Krishna inom sig själv ska man inte ta sannyāsa. Om man har anxiety, jag kan prata svenska jag lovar, om man bekymrar sig om hur det ska gå för en. Vad ska jag äta i dag? Då ska man inte vandra som en fri sannyāsī. I ISKCON så ser det lite annorlunda ut eftersom vilket tempel man än kommer till så blir man mött med vördnad och respekt och alltihop bara regnar över en. Men en sannyāsī ska liksom inte räkna med det.
Man ska inte ta sannyāsa som liksom, okej, jag fick inget jobb, då tar jag väl sannyāsa så blir jag försörjd av ISKCON. Det är liksom inte tanken bakom sannyāsa. Tanken bakom sannyāsa är att när man har den, när man kan gå ut och se Krishna överallt, men lita på att Krishna kommer att ta hand om en, och tar han inte hand om en materiellt så litar man på att det också är till godo, att det är en fördel. Då ska man inte ta sannyāsa. Och den, Prabhupāda tar upp, han pratar inte om sannyāsa i det läget, men han pratar om brahmacārya och gṛhastha när vi har elefanternas konung. Gajendra. Gajendra, han har hamnat i en prekär situation. Han är ute och badar med alla elefant-honorna, och jag tror att det här är en himmelsk planet. Han är elefanternas konung, och de har det jättebra. Men i den här sjön eller floden så bor det en krokodil, som hugger honom i foten. Och han försöker ta sig loss och på land så är det inte några problem, för en elefant är starkare än en krokodil. Men i vattnet så är krokodilen i sitt element, och elefanten är inte i sitt element. Så den här kampen fortsätter i typ hundratals år. Den puraniska tiden, de himmelska planeternas tidsbegrepp är lite främmande för oss. Men det var väldigt väldigt länge i alla fall. Och det som händer då är att elefanten förlorar mer och mer av sin styrka. Krokodilen är på hemmaplan. Han förlorar ingenting. Och till slut inser den här elefanten, som inte alltid har varit en elefant, för att han är en evig andesjäl, precis som vi andra. Och minnen kommer tillbaks från ett tidigare liv, där han tydligen offrade, så han börjar offra böner till Vishnu. Han plockar upp en lotusblomma ifrån sjön med sin snabel och offrar till Vishnu för han vet att Vishnu är överallt. På något sätt så är Vishnu där. Och Vishnu kommer och räddar honom och alla levde lyckliga i alla sina dagar höll jag på att säga. Det var väl förmodligen inte riktigt så. Men, och Prabhupāda poängterar i innebördsförklaringen att vi som kämpar för att återupprätta vårat andliga Krishnamedvetande, vi är i en redan är vi i en främmande miljö, vi är i den materiella världen. Men då ska vi inte ha någon slags, då ska vi vara väldigt realistiska och ha en ärlig syn på oss själva. Vi ska ha lite självkännedom, självinsikt. Så vi ska sätta oss, befinna oss i den plats där vi är som starkast. Och för många är det att leva ett brahmacārī-liv utan några yttre ansvar. Man har sin tjänst och man har sin sādhana, och det är allt liksom. Man är inte intrasslad i en massa plikter och skulder och egendomar över huvud taget, man är där, man gör sin tjänst. Jättebra, om man har den läggningen. Och har man en annan läggning som känner att, ja, men jag vill ha mitt på det torra, jag vill liksom ha min trygghet, jag vill ha min familj, jag vill ha mina, som en gṛhasthas plikt är att ge välgörenhet, men man kan inte ge någonting om man inte har någonting. Så en gṛhastha samlar på sig lite så, inom ramarna för sitt karma, så har man en stabil situation, och då känner man sig trygg i den, och då kan man lättare tjäna Krishna. Så det är liksom lite grann det det handlar om. Och sen naturligtvis, även om man inte har den här naturliga, avsägda läggningen, så är det extremt hälsosamt att tillbringa några år i brahmacārya-āśrama, ett brahmacārī-āśrama, och få dels den här tilltron till att Krishna tar hand om en, den här tiden och mentala utrymmet att fullt engagera sig i Krishnas tjänst. Man studerar, man har fixerad sādhana. Man har en tjänst som är mera direkt. En gṛhastha kan ha också tjänst, men ofta är det lite mer indirekt. Man går till jobbet hela dagen. Hela dagen. Nu ska jag göra något som ingen vill höra, drömma. Jag drömde en gång, jag jobbade en gång på Riksteatern med IT-support. I drömmen det var inte Riksteatern, men det var som Riksteatern och det var i fikarummet och jag pratade med en kvinna som var konstnärlig ledare för någonting, ett eller annat. Och hon var danska och hon frågade mig, "Men hur är det då?" Jag säger, "Okej", så jag sa, "Så här är det. Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch. Samma sak händer i morgon. Det är inget liv, det är slaveri." Och så vaknade jag upp, helt så här förvånad över att jag hade citerat Ebba Grön i min dröm. Men det materiella livet är lite grann så där. Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch. Och till viss del är det nödvändigt, till viss del är det hälsosamt, men det är definitivt inte för evigt och det är definitivt sunt när man börjar känna att ja, okej, nu har jag gjort det här. Jag klarar det här. Och då går man vidare till nästa avsägda stadium. Sannyāsa är ett väldigt allvarligt löfte, det är för livet, det är inte för alla. Ibland säger man alla ska ta sannyāsa, ibland säger man som sagt, ingen ska ta sannyāsa, i den här tidsåldern är det förbjudet. Så hur har vi landat där vi är då? Är det alla eller är det ingen? Och som vanligt när vi har sådana här motsägelser, så är de egentligen inte motsägelser utan de är liksom att se saker från lite olika synvinklar. Vi ska alla ta oss ur våra materiella band, men vi ska göra det på ett hälsosamt sätt, på ett sätt som hjälper.
Prabhupāda, när han var här, han visste att han var här en begränsad tid. Han kom till Amerika, han var 69 år när han landade i Amerika. Jag vet min syster är inte ett dugg intresserad av andligt liv eller religion eller så. Hon har viss respekt för att jag håller på med det, men när jag började, så trodde hon jag var galen, så hon slutade, vi hade ingen kontakt på ett tag. Så kom jag hem någon jul eller födelsedag och tagit med mig en liten present. Jag hade tagit en, vi är från Göteborg, så jag hade tagit en sån här Lisebergskanin, som ser ut som en hare. Jag gissade att hon ändå tål en sika. Och så gav jag henne, "Här har du en Hare Krishna". Då insåg jag att jag fortfarande hade lite distans, jag fortfarande lite humor, kanske var jag lite normal i alla fall. Och sen gav jag henne den här lilla Prabhupāda-boken. Och när hon läste den så sa hon, "Ja, man måste respektera vad han har gjort. Det han gjorde, det var väldigt speciellt. Alltså det var inte normalt. Det är ingen som kan göra det här." Han hade liksom inget kapital, han hade ingen reklambyrå, han hade liksom inga kontakter. Han kom dit för att det var hans andlige mästares instruktion. Hans andlige mästare hade sagt till honom att om du sprider det här Krishnamedvetandet till en engelsktalande värld, det skulle, kommer att vara bra för dig, det kommer att vara bra för dem.
Och han sa, de flesta av mina gudbröder de har siktat på England. Men på något sätt så var han hela tiden säker på att det var till Amerika han skulle. Och det var också ett speciellt kapitel i världshistorien, mitten på 60-talet, ungdomarna på drift, liksom. Sen när de hängivna kom till England, de här tre paren som kom för att sprida, det var en helt annan atmosfär liksom. Det är klart att det var fortfarande typ 60-tal, att det var stilla lite hippietider. Men England var mycket mer konservativt och stelt och det var mycket svårare att rycka på folk. Men i Amerika så flöt ungdomarna bara omkring. Och de kunde också flyta in till Swamis storefront.
Odfh det var tydligen så att det var känt i LSD-kretsar att det är ett bra ställe att komma ner. Det är ett bra ställe att landa när man har varit på en LSD-trip så ska man ta sig dit och liksom komma tillbaks i den fasta jorden under en kīrtana eller en klass. Så det var kanske ett väldigt underligt klientel, men många av dem var väldigt seriösa också. Det är ju liksom det, vi är i den materiella världen, vi är människor. Vi inser någonstans i våra hjärtan att det är något som saknas, det finns ett tomrum. Vi börjar fråga vad det är för någonting, vad kan vi göra, till och med kanske ber vi till Gud fast vi inte vet vem han är.
Och då ger Krishna oss en väg in, liksom. Och det man börjar läsa på den tiden, man började försöka läsa indisk mystik, filosofi så där. Och väldigt stora delar av det som kom till västvärlden var ju liksom opersonligt. Och väldigt stora delar av den här hippiefilosofin var väldigt okunnig, liksom. Dropout, vi ska, och det vedaskrifterna backar upp det här idén att vi befinner oss i livets kvalitet, normalt människoliv är livets kvalitet. Med, ja, kan dra lite åt det ena eller andra hållet, men liksom det här, vi strävar, vi önskar, vi kämpar, vi får magsår. Vi blir avundsjuka på grannarna som har en bättre bil eller någonting sånt där. Det är typ det mänskliga livet. Och då vill man, vad säger man, dropout, lämna det här.
Men grejen är den, att när vi är lite kunniga i den här vediska kunskapen så vet vi att att lämna rajoguṇa, det kan gå på två sätt liksom. Vi vill höja oss till godhetens kvalitet, men risken är att vi bara ramlar ner i tamoguṇa, vilket man kan se att hippierörelsen med alla fria droger och all fri sex liksom, att det gick inte lika bra för alla där, så. Men en del hade den här allvarliga strävan att hitta ett alternativ till materialistiskt liv och kom i kontakt med Prabhupāda. Vilket är helt fantastiskt. Faktiskt. Allting är helt fantastiskt när man tänker på det, ju mer man tänker på det. Så här går Prabhupāda in på två sorter av hängivna, goṣṭhy-ānandīs och ātmānandīs skriver han här. Ibland kallas det för bhajan-ānandī. Här säger man ātmānandī, self-satisfied. Bhajan-ānandī is, hjärtat fokuserat på Krishna, medan en goṣṭhy-ānandī är mer generös. Och det ligger mer i våran linje, det ligger i våran tradition, i vårat uppdrag, i Caitanyas gren av det här trädet som Prabhupādas rörelse är en, ja, numera får man väl säga att det är den definitivt mest betydelsefulla grenen, Krishnarörelsen. Där följer vi Caitanyas instruktioner, Caitanyas sätt att göra saker. Och han hade olika stadier i livet han också. Först var han ett litet gulligt barn, otroligt charmig och lika knepig som Krishna att han gjorde små mind tricks. Det kom några tjuvar, som hade lagt märke till att det här barnet hade väldigt mycket vackra guldsmycken. Så tänkte de, honom, honom ska vi ta. Och de plockar de lyckas lura med sig honom, plockar upp honom på axlarna och låter honom följa med och så tänker de på ett enskilt ställe så ska vi ta alla hans guldsmycken. Men på något sätt så förvirrar han dem, för han har ju tillgång till all illusorisk energi, verkar under Krishnas order. Så på något sätt så går de en lång, lång sväng och landar precis framför hans dörr igen och inser att det här är något skumt. Så han skulle ha blivit kidnappad och rånad och eventuellt ihjälslagen, vad vet jag. Det slutade med att det bara var en liten trevlig utflykt. Ibland så grät han och skrek och ni vet när små barn gråter och skriker, man kan inte tänka på någonting annat. Det går helt direkt in i hjärtat. Och alla tanterna som naturligtvis älskade det här lilla gulliga barnet över allt annat, försökte få honom lugn igen och gungade honom och sjöng för honom. Och de insåg när de sjöng Hare Krishna, då blev han tyst och låg och skrattade och jollrade glatt igen. Så det var det de gjorde. Så det var sankīrtana på bebisnivå, liksom. Låt oss få dem att sjunga Hare Krishna.
Sen utbildade han sig, blev lärare i en grammar school, som förmodligen är en ganska oavancerad del av utbildningssystemet vad jag har förstått. Det är där barnen typ börjar och ungdomarna börjar. Och då var han så där lite uppblåst och lite stolt över sin kunskap och gick runt och utmanade folk på gatan. Folk gömde sig, de ville inte bli utmanade av Nimāi, för han argumenterade så fantastiskt kompetent att vad de än hade sagt så fick han dem att förstå att det var fel. Sen vände han på argumentet och motbevisade sig själv. Och jag kom inte ihåg vem det var av de här klasskamraterna som sa, "Den här Nimāi, de vaiṣṇavas i byn bara tittade på honom och sa, "Den här Nimāi han är så han är så smart och han är så vacker och han är så intelligent och tänk om han ändå vore en hängiven." "
Så gick hans far bort och han reste till Gayā för att göra de här riterna som man gör i samband med dödsfall i familj. Och där hände det någonting, där manifesterade han sin sankīrtana-rörelse igen. Han kom i kontakt med Īśvara Purī som han tog, till och med Krishna själv visar genom sitt exempel att det är så man gör, man tar invigning av en andlig mästare. Och han kom tillbaks och ville bara prata om Krishna. När han undervisade grammatik så pratade han bara om Krishna, allting var bara om Krishna. Och sen tog det inte så lång tid innan hans mor fick honom att gifta sig. His första fru gick bort. Hon fick honom att gifta sig en gång till. Och sen när han var 24 år tog han sannyāsa.
Och det här var väldigt speciellt för Krishna själv, Krishna tyngs inte ner av att njuta av livet liksom. Han är den högsta njutaren. Han har i Krishna-līlā har han först alla gopī-flickorna, sen har han 16 000 fruar plus, och 16 108 fruar, familjer. Varje fru har 10 barn liksom, varje barn har 10 barn var, 100 barnbarn, kommer 16 000 jättemycket familjeliv, otroliga mängder familjeliv.
Krishna tyngs inte ner av det här. Krishna har kapacitet att njuta av alla relationer med alla i den andliga världen. Han har kapacitet att expandera som Paramātmā och sitta i våra hjärtan och följa med oss, liksom. Jag kommer ihåg det var en av mina såna här mina tvivel när det kom till religion innan jag kom i kontakt med Krishnarörelsen. De religiösa människorna verkar säga att om man inte i det här lilla snabba korta livet lyckas hitta Jesus och tro på honom, så är det liksom evig fördömelse. Jag tycker det känns känns inte schysst, alltså. Det känns inte rimligt. Men så är det inte. Så är det inte alls. Och tänk om man inte hittar Jesus då, tänk om man föds i en annan del av världen och aldrig har talats hört talas om Jesus, eller man föds 100 år tidigare och aldrig har hört talas om Jesus. Hur går det då? Då har man ingen chans att få den här kontakten. För Jesus förmedlar ju den här kontakten, liksom, till Gud. Men nej, den kontakten, överjälen sitter i våra hjärtan. Och så fort han ser en antydan att vi har ett intresse, så leder han oss i kontakt där vi kan påbörja vårat andliga liv. Så därför folk frågar dig ibland, "Varför är det, alla religioner säger att de har rätt och att alla andra har fel?" Men vi säger ju inte det. Vi säger bara att vi är tacksamma att vi ska basera vårat andliga liv på Bhagavatam och inte på Bibeln. Det är jättesvårt att basera sitt andliga liv på Bibeln, för den är jättesvår att förstå, alltså. Läsa Gamla testamentet och försöka förstå vad som är vad där. Jesus är lite mindre okomplicerad, men till gengäld så han är väldigt tydlig med sitt bhakti-perspektiv. But filosofin är inte utvecklad på samma sätt. Jag har sagt det förut, men jag hade lite episod när jag jobbade i fängelse. Det var ett par killar där som blev buddhister och så ville de höra om de hade sin meditation. Kan jag inte berätta lite om min meditation, så jag gjorde ett litet Krishnaprogram där. Jag frågade om lov, jag tog på sari och tilaka och jag sjöng Hare Krishna, och jag berättade lite om, ja, som ett skolprogram liksom, lite olika punkter som, och sen när jag nämnde karma och reinkarnation, och så räckte en här lilla han han var så trevlig rolig, så jag hoppas det gick bra för honom, jag har ingen aning. Jag försökte ge honom en Bhagavad-gītā, jag kommer inte ihåg om jag lyckades.
Han sa, han sa någon gång, han såg ut som en liten kriminell, liksom i en grå munkjacka och liksom så där, men han sa ändå, "Om du hade träffat mig innan jag fick andlig upplysning, skulle du inte känt igen mig". Men det var inte för att han skröt, utan det var för de termerna han hade lärt sig. Och så sa han, "Ja, men buddhism det har ju mycket gemensamt i livsstilen", så. "Det enda som saknas är ju Gud då." Så, men då räckte han upp handen och så sa han, "Ja, men det där löser ju hela teodicéproblemet". Och det är ett stort problem för folk som försöker vara religiösa men inte förstår att en allsmäktig och god Gud kan tillåta allt det här lidandet. Hur kan det vara så mycket lidande om Gud är god och allsmäktig? Det är för att vi inte riktigt kan uppföra oss. Men om man har det här lilla korta perspektivet att det är ett liv, som också är väldigt slumpmässigt. Jag hade en annan person som kom på något sätt ställde mig den frågan. Hon kom från en kristen bakgrund och de säger att vi är eviga. But om man är evig så måste det ju gå åt båda hållen. Så hon hittade hon hittade, jag är jätteberömd, jag gör en YouTube- YouTube-kanal som har legat i träda i fem sex år, och det brukar vara en 20 till 50 tittare ungefär på varje avsnitt. Hon har på något sätt googlat på det här att evigheten måste ju gå åt båda hållen. Det var punkten jag hade någon gång, evigheten går åt båda hållen. Det är inte så dtt vi föds och här börjar evigheten, utan evigheten har alltid vi har alltid funnits. Vi har gjort saker som har lett upp till det här livet. Så vi har byggt på oss ett visst karma och som vi inte kan belasta Gud för, så. Och Gud balanserade på så sätt att alla vi otroliga mängder av levande varelser i detta universum och alla universum, vårat karma lyckas han koppla ihop. Om man tänker om man har en skola så har man en studierektor som har liksom alla klassrummen och alla ämnena och alla lärarna och alla eleverna. Man ska få det här att hänga ihop, och det är inte alltid så lätt liksom. En del får ta lunch halv elva för att annars så funkar det inte, så. Överjälen, han kombinerar oss alla, alla vårat karma och alla våra liksom önskningar på nivå av våra karma och får det hela att hänga ihop. Med andra ord ser att vi börjar söka efter det här iögonfallande problemet med den materiella världen, att Krishna inte är i centrum. Och när vi börjar få den här känslan det är också en fråga vi fick av någon, "Hur kan folk födas missbildade?" var det någon som frågade mig. Och så ja, alltså det är ju inte schysst, liksom vi vill ju inte vara såna, att när någon som lider så säger vi, "Det är bara ditt karma". Håll käften. Det är ett lidande, det är på riktigt, det är en situation man är i om ens barn, men den stora filosofiska bilden är ju ändå den, att vi har gått genom liv efter liv efter liv, vi har gjort det ena, vi har gjort det andra. Och om vi skulle ta några av våra liksom världsberömda demoner, om någon som Hitler föds och har lite problem från födseln, så skulle ingen tycka att det var orättvist för han har förorsakat så mycket lidande i den här världen, då. Så ibland är det det, rent råkarma, och ibland är det också lidande. Ibland är det som när man har börjat närma sig Krishna, man man kan inte riktigt släppa taget om sina materiella band och så vidare, så ibland så tar Krishna bort den njutbara delen av den materiella existensen, så man drabbas av lite existentiella grubblerier, eller det händer, man får problem på riktigt, alltså, att man inte kan göra någonting annat än att sträcka sig till Krishna. Och ibland som vi ser Pāṇḍava-bröderna, de de hade inte heller ett helt okomplicerat och oproblematiskt liv. Deras farbror försökte sätta eld på dem som barn, liksom. Alltså det är ganska ganska grovt. Och för deras skull var det att Krishna ville glorifiera dem. Se bara på mina hängivna, genom alla dessa livets skiften liksom, genom alla dessa så var de alltid fast förbundna vid mina lotusfötter. Och vi pratar om dem fortfarande, det är inte så många som levde för 5 000 år sedan som vi ens vet om att de fanns. Pāṇḍava-bröderna glorifieras varje dag.
Så Caitanya tog sannyāsa inte för att han var jättetrött på den materiella världen, utan i ett preaching-perspektiv. Han såg att när han gick ut och spred Krishnamedvetande och när han sjöng Hare Krishnas namn och när han gick ut och hade det här namahaṭṭa, folk i allmänhet drogs till det här, tog upp Krishnas namn, följde. De la av, ett naturligt, enkelt hjärta var det väldigt lätt för dem att överlämna sig. Men den här uppblåsta klassen av studenter och māyāvādī-sannyāsīs de hade ingenting till övers för sentimentala vaiṣṇavas, liksom. Så då tog han sannyāsa för då ingår det en slags respekt i kulturen att alla kommer att göra vördnadsbetygelser, alla kommer att liksom, åtminstone det steget av respekt kommer att finnas där och då kommer det att vara lättare för dem att acceptera Krishnamedvetande. Så det är inte därför vi ska alla ta sannyāsa i morgon för det biter inte på svenskarna, men liksom vi ska vara transparenta, vi ska ordning i våra finanser, vi ska behandla folk respektfullt, liksom inte för att för att kulturen säger vi ska göra det, utan för att inte göra det svårare för folk att ta upp Krishnamedvetande.
Och Prabhupāda etablerade ett gäng sannyāsīs och han var då uttryckligen medveten om att det kanske inte kommer att lyckas i alla fallen, men om inte han etablerar sannyāsa-āśrama innan han går bort. Och han som sagt, han startade som 69-åring, han var i 12 år, det var inte så lång tid. Han hade på sig alla de hängivna var där kortare tid än 12 år. Jag vet nu vi hade en hängiven på Alvik, jag frågade honom varför är du alltid i klass liksom? "Nej, men jag är ju bara en yngre hängiven." "Men hur länge har du varit här?" "15 år." Så att ingen av Prabhupādas lärjungar hade varit här i 15 år när han var här liksom. Så han var tvungen att sätta saker på plats och han var medveten om att allt kommer inte att lyckas. Ibland frågade de honom, "Vem kommer att efterträda dig? Kommer du att utse en efterträdare?" Han sa, "Nej, men jag har etablerat GBC, det är det är en, det är liksom som en en styrelse, det är en grupp, så att om en eller annan inte lyckas hålla sig kvar i sitt Krishnamedvetande så kommer någon att göra det". De frågade, "Vem kommer att bli andlig mästare efter dig?" "Alla mina lärjungar, alla mina lärjungar kan bli andlig mästare." Även kvinnorna, var det en reporter som frågade, "Yes", sa Prabhupāda, "men inte så många". Och då sitter de och debatterar, "Hur ska vi se till att det inte blir så många?" Men jag tror inte vi behöver bekymra oss, för det är inte så många som tar på sig den här rollen att att ge hela sitt liv till att ge andra Krishnamedvetande. Och inte heller alla som har den här nivån av andlig andlig nivå, förverkligande som gör att att en andlig sökare automatiskt blir inspirerad och dragen till dem då.
Så Caitanya tog sannyāsa, Prabhupāda tog sannyāsa. Alla kommer inte att ta sannyāsa, det finns heller inget behov, men men här ser vi i den här lilla komprimerade livet från Devahūti och Kardama Muni har vi hela hela hela kedjan liksom, hela hela, vad säger man, the whole range, hela alla stegen i i vårat liv. Vi kan lära oss av det, men vi kan vad vi mest av allt ska lära oss är att att Krishna är i centrum. Att här har vi Kapila Muni dyker upp för att sprida Krishnamedvetande i formen av sāṅkhya. Sāṅkhya, ordet sāṅkhya betyder att räkna har jag förstått. Och det är alltså en analytisk väg in i Krishnamedvetande. Men det är Krishnamedvetande det handlar om, för att det finns liksom ingen anledning för en avatāra att göra någonting annat. Ibland predikar Krishna kallas det för bridge preaching när de här, som sagt vi nämnde de här sakerna som inte är tillåtna i Kali-yuga, att offra kor och hästar i yajña, det är inte tillåtet. Det som hände var att brāhmaṇas hade förlorat sin sin śakti, sin sin kraft. De här djuren återuppstod inte i ett nytt ung liv, utan de låg där och var döda och då var det lika bra att äta upp dem. Och så kom köttätandet på något sätt in och tunnade ut de andliga principerna. Och då kom Buddha och sa till folk, "Bry er inte om Vedas". Bry er inte om Vedas, bara följ mig, jag ska vara mystisk och ni ska leva rätt. Och sen kom Śaṅkarācārya som var en inkarnation av Buddha är en av våra avatāras men vad jag har förstått så är han en śaktyāveśa-avatāra. Han har fått Krishnas kraft att göra ett specifikt avtryck i kulturen för människorna. Och sen kom en inkarnation of Śiva, Śaṅkarācārya och etablerade monismen, men enligt de, buddhismen är, Prabhupāda kom till vad säger man... nama oṁ viṣṇu-pādāya kṛṣṇa-preṣṭhāya bhū-tale śrīmate bhaktivedānta-svāmin iti nāmine namas te sārasvate deve gaura-vāṇī-pracāriṇe nirviśeṣa-śūnyavādi-pāścātya-deśa-tāriṇe. Vi betygar våran respekt till följaren från Bhaktisiddhānta Sarasvatī Mahārāja, Gaura-vāṇī-pracāriṇe, han sprider Caitanyas budskap, nirviśeṣa-śūnyavādi. Nirviśeṣa, everything is one or everything is nothing. Buddhismen säger allt är ingenting, ytterst sett så finns inte själen heller, det vi är bara en illusion att tro att vi finns. Det går inte att förstå, vi behöver inte förstå buddhismen. Så, och sen folk som drogs till det här, så kom Śaṅkara och sa, "Det är inte så att allt är ingenting, allt är ett." Det blir i princip samma sak, men det är under under Vedas, vi accepterar Vedas. Och då blev det möjligt för en intelligent diskussion att gå vidare till att om vi läser Vedas ordentligt så kan vi se det är inte opersonligt, det finns, Krishna finns, Vishnu finns, Gud finns, vi finns, själarna finns, allt det här finns eftersom vi har accepterat Vedas som auktoritet.
Och nu är Caitanya här och plockar upp oss, vi som har fallit emellan som ett liksom det här vediska håven som plockar upp oss med olika metoder i olika livs livstidsåldrar. Meditation, Satya-yuga, yajñas, i Tretā-yuga, Deity worship, är det vilken? Dvāpara-yuga. Jag blandar inte ihop dem, det är bra. Nu är det nu är det Kali-yuga. Vi har inte fokus och livslängd för meditation, vi har inte rikedomar för yajñas och vi har inte heller den brahminska läggningen och inte heller ekonomi för de riktiga Deity worship, vi fortsätter allting fortsätter lite grann, men huvud huvudspåret är harināma. Harer nāma harer nāma harer nāmaiva kevalam kalau nāsty eva nāsty eva nāsty eva gatir anyathā. Det är egentligen enda sättet i den här tidsåldern, men det är inget dåligt sätt, vi vi har ingenting att klaga, vi det är ingenting som saknas, vi har allting. Och vi följer den här även om vi inte tar sannyāsa så är det ändå, nästa år ska jag ta jag satt på kvällen och tänkte, "Just det här, det här är bra punkter men jag skrev inte upp dem". Den här goṣṭhy-ānandī inriktningen som vi har i Krishnarörelsen, den genomsyrar alltihop. Den är bra att ha med i tankarna när man ibland kommer in i de här de här liksom, vad ska vi säga, lite futtiga diskussionerna.
Do we have to wear Vaiṣṇava clothes to be devotees? Can you not be Krishna conscious without wearing a dhoti or sari? Of course you can be Krishna conscious without wearing a dhoti or sari. The Krishna consciousness is not depending on any material circumstance at all. But for our own protection it is good to always dress as a devotee because we're not going to go out and do nonsense when everybody can see that we are representing the Vaiṣṇavas. And for the preaching angle, the preaching attitude. If we go out, nobody will see us. If we go out wearing, looking like this, people will come up to us and say, "Hey, you're a Hare Krishna. I met some other Hare Krishna." Or they may not even come up to us, but in their mind they will be thinking Hare Krishna, Hare Krishna. You know, I I spent some time in London when I was very young and I was going to send a postcard home and I was looking through the different like funny postcards. There was one funny postcard where you could, I did, and then you could make a cross for, and then one of them was, last week I joined the Hare Krishnas. You know, it's such a big part of popular culture, people just say Krishna automatically, and that is harināma. That is maybe just shadow of the holy name. But it's also without offenses, so it will have an effect. So when we put on our tilaka and our saris when we go out to buy our fruits, that is a small part of preaching, but it is connected. So that is also with sannyāsa. Well, it's good to, for purification, to give up all material attachment at the end of life. But it's also very good for preaching. And we want to give Krishna, we don't want to be misers and keep Krishna and lock him up. We want to give him to everybody. And we can do it in the big ways, we can do it in the small ways, but it's good to remember that is the main thing actually, if we can serve that in some small respect. Okay, I switched over because I don't think you speak Swedish. Do you speak Swedish? No, no. Hare Krishna. Okay, I was not planning to speak so long, but I spoke for quite extra long time. Are there maybe some comments or questions?
I was thinking this, could you remind us four things that are forbidden in Kali-yuga?
Yeah, if you count horse and horse and cow sacrifices as two separate, then it's five. But that's like one. Taking sannyāsa is forbidden. Marry, marrying when your husband dies, to marry his brother to continue the family life, that is forbidden.
And there was another one, I can't remember it. I can't remember it. I looked it up. I actually looked it up. There was one more. I don't remember it. I should have written it down. Next time I will write everything down. Does anybody know? Madhupuri, do you know?
Google it.
Okay. Yes. Śrī Google-uvāca. Google is okay, AI is not okay. The other day we had somebody giving class which was more or less reading straight out of AI. It was a very disturbing experience. So we can use these, we can use these tools, but we have to make sure that we are on top of them so we can, did you find it?
No.
He's not listening to us. We are looking for the four forbidden things in Kali-yuga, and we have the animal yajña, we have the sannyās, we have the marrying the brother, but the fourth one we thought maybe you remember.
I'm listening but with 300 milliseconds delay, so.
Ah, okay. Yeah. Yeah. Okay. So, we can find out.
I thought about going on in Vaiṣṇava clothes and feel like I've done it. For a year or two or something, and in conclusion I saw that I'm scaring people also. For example, in shops. So, and they are confused. So, yeah, there might be for sure some people who get a positive effect, but in conclusion, I ended it because I didn't want to scare people. I wasn't scary, I was beautiful, I know. People said, 'No, you are beautiful'.
Yeah, yeah.
But many of them were also scared. Like for example, in a shop, seller. So, how to deal, how to find that?
I I think if it if it if you feel that it is too uncomfortable of a situation, it's not an absolute instruction as such. But, it's not going to do them any harm, because Prabhupāda would say that sometimes when they see us on harināma, the first thing they do is they laugh at us, because we're ridiculous. Then they get afraid and angry with us, but then the next stage is they will have to accept us because we have a deep philosophy underneath it. So, I would say, in general, it's not going to do them any harm. And maybe they get a little confused at at at this stage, and then they go home and maybe they Google it and maybe they find out more. So, so I I wouldn't say you do any harm. But if you feel uncomfortable with it, I mean I'm not going to say you have to do it either. I just noticed like I went out, I go to work and I used to wear not saris directly because it was takes a little longer in the morning, but I would wear long skirts. Now at work I have to wear working pants with many pockets and one of those silly polo t-shirts with a with a little collar, and I kind of hate it. But I went out once, we were having a Jayesh and Bhaktinela were getting married, and I wanted to frame a picture of Prabhupāda to give them as a gift, so I went to one of those frame framing shops. And she is, 'Oh', and I said, 'It's for a, we have a wedding, it's on the Hare Krishna'. 'Oh, I had a friend she got married in Hare Krishna'.
Which she hadn't thought about for many years. And then I went to get my car checked out, because once a year you have to take the car in to check it and I still had my sari and my tilaka on. And then one of the other guys sitting there waiting for his car said, 'Oh, I'm working at the local newspaper. We went out to you and we made a a reportage about Hare Krishna'. And, and it's like, you know, it's not that it made them a pure devotee in the mo- moment, but at least it made them remember and be aware that this Krishna thing is something that exists. And as I said, some some cultures you can't do it, they will, they will put you in prison or they will beat you up, and some, like, like sensitive devotees will feel burdened by this how to say, sticking out like a sore thumb, like people will notice you, and, and it's not something that you have to do. But we used to, when we used to, we didn't have any other clothes. That's what we had. Then we went on sankīrtana, we used to change our clothes so that we could kind of sneak up on people so they wouldn't run away immediately. But nowadays I hear that they sometimes go out in their regular clothes, they sell the same amount of books. And, was it one of Bhaktivinoda's dreams that in the future like the High Court judge will sit on his, in his position with neck beads and tilaka? You know, so we will become a more normal element of human society, and as far as I see it, cannot do any harm, but at the same time if it makes you feel uncomfortable, or if you're in a specific situation that I am not aware of, then, you know, you you use your own judgment, but but even if they react a little bit, maybe it's good.
Maybe it's good that they react a little bit.
Maybe it's some sort of impact.
I don't think so. I don't think so.
Because even in Australia, this is kind of funny. The devotees used to go out on sankīrtana and harināma, and the police would take them and put them in jail. Immediately. And then they wrote to Prabhupāda, 'So, what should we do?' And then, you know, in some places they would say, 'Oh you know, try to hide it a little bit'. But I don't know if, if, I I could mix up things, because obviously I wasn't there, it's stuff that I have read about. That the police, they started to wear karmic clothes, as we say, regular street clothes. And then the police got the instruction to, 'Well, you can find them. Just look at their shining faces'.
Because the devotee on sankīrtana, he does, he will not look the same. He will have a blissful face. And they still put them in jail. And they asked Prabhupāda, 'What shall we do?' And Prabhupāda said, 'Continue, continue'. And what happened was, people in general got upset. 'You know, these guys, they are just, they are just being religious. They are just singing'. And they had to change that. They stopped putting them in jail, and it had a good, it looked like, you know, I mean, in the Soviet Union it was different. The people did not have, even if the people in general would have been upset, nobody would have cared about that, you know. They would have, so they, you have to be a little underground. Some of the Arabic countries you have to be a little underground. China you have to be a little underground. But, but in general, in general, it's help- it's helpful for them to have considered. Like, nowadays, you know, it used to be, 'I'm a Hare Krishna' and people would say, 'Okay'. Now I say, you know, 'Where does your name, I go to work, I have, my name is Labangalatika' and people, 'Where does your name is from?' 'Oh, it's a Hare Krishna name'. 'Aha, what is that?' They haven't even heard about us.
It's so weird, you know. It used to be everybody knew about us. Now they haven't even heard about us. So so, you know, if it doesn't inconvenience you, it's not going to do them any harm.
It's my conviction.
Is that okay? Is that okay? Yeah.
Hare Krishna. Welcome. Okay, so so I guess we're a little over the time. Anything, anything else, or we go on with our day?
I was thinking when you spoke about sannyās and in some places Prabhupāda says everyone should take sannyās and then there is this prescription that no one should take sannyās. But in the Gītā, when Krishna talks about sannyās, both in the fourth chapter and in the fifth chapter and in the sixth chapter, it's like he talks about sannyās not just in terms of the āśrama, but in the... Maybe we could read those verses. I think it's 5.2 or 5.3.
Very good, thank you.
Yeah, that's true. Because because the outer form of sannyāsa or that personal vow of sannyāsa which you cannot break, that is also, you take a vow and you don't follow it, that is also a risk you take. That is kind of scary.
And the personal, this is 5.2.
Yeah, but I'm not really sure exactly which...
No, yeah, Arjuna is asking. Yeah, he has the same question, actually.
sannyāsaṁ karmaṇāṁ kṛṣṇa
punar yogaṁ ca śaṁsasi
yac chreya etayor ekaṁ
tan me brūhi suniścitam
Please tell me. Arjuna said, "O Krishna, first of all you ask me to renounce work, and then again you recommend work with devotion. Now will you kindly tell me definitely which of the two is more beneficial?" And then Krishna says,
śrī-bhagavān uvāca
sannyāsaḥ karma-yogaś ca
niḥśreyasa-karāv ubhau
tayos tu karma-sannyāsāt
karma-yogo viśiṣyate
"The Personality of Godhead replied, 'The renunciation of work and work in devotion are both good for liberation; but of the two, work in devotional service is better than the renunciation of work.'"
And there is a few more. I think it's...
Yeah.
jñeyaḥ sa nitya-sannyāsī
yo na dveṣṭi na kāṅkṣati
nirdvando hi mahā-bāho
sukhaṁ bandhāt pramucyate
"One who neither hates nor desires the fruits of his activities is known to be always renounced. Such a person, free from all dualities, easily overcomes material bondage and is completely liberated, O mighty-armed Arjuna."
So that principle is there, what is more beneficial, it's not the outside thing really.
sāṅkhya-yogau pṛthag bālāḥ
pravadanti na paṇḍitāḥ
ekam apy āsthitaḥ samyag
ubhayor vindate phalam
"Only the ignorant speak of devotional service as being different from the analytical study of the material world. Those who are actually learned say that he who applies himself well to one of these paths achieves the result of both."
And...
sannyāsas tu mahā-bāho
duḥkham āptum ayogataḥ
yoga-yukto munir brahma
na-cireṇādhigacchati
"Merely renouncing all activity yet not engaging in the devotional service of the Lord cannot make one happy. But a thoughtful person engaged in devotional service can achieve the Supreme without delay."
yoga-yukto viśuddhātmā
vijitātmā jitendriyaḥ
sarva-bhūtātma-bhūtātmā
kurvann api na lipyate
"One who works in devotion, who is a pure soul and who controls his mind and senses, is dear to everyone and everyone is dear to him. Though always working, such a man is never entangled."
Excuse me, Mātājī. Tomorrow's verses is dealing quite extensively with sannyās. So we can probably get into it more in detail.
Yeah. Yeah. Yeah. So, so yeah. So there are like the two things: the renunciation in the heart, and the formal acceptance of sannyāsa, and the devotional service is the most important, but as a society we have to have some sannyāsīs. Because that is one of the āśramas, and that is a strength for the preaching mission. And everyone's not going to take sannyāsa, but those who take sannyāsa, they should stay sannyāsīs.
Like that. Um, yeah. I suppose we continue tomorrow. Thank you so much. Hare Krishna. Hare Krishna.